Vänstervindar i Norge
Torsten Nilsson
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den före detta ungdomsförbundsordföranden hade vunnit en hård intern maktkamp mot Thorbjörn Jagland och kunde nu bilda en s-regering, sedan Arbeiderpartiet tillsammans med Höyre fällt den första Bondevik-regeringen. Men lyckan blev kortvarig. Redan året därpå fick Stoltenberg respass av väljarna, och det med besked. Partiet rasade från 35 procent till runt 24 procent, det sämsta resultatet på 75 år. Bondevik bildade sin andra regering, denna gång tillsammans med Höyre.
Men nu ser det ut som om Jens får en ny chans. Inför stortingsvalet den 12 september blåser tydliga vänstervindar. Arbeiderpartiet har åter klättrat över 30 procent och kan tillsammans med Socialistisk Venstre (SV) och det lilla landsbygdspartiet Senterpartiet (som hoppade av den första Bondevik-regeringen 1999) få en komfortabel majoritet i det nya stortinget. Stoltenberg tycks vara inställd på att bilda en röd-grön koalitionsregering, eller i varje fall regera med stöd av dessa partier.
Det är svårt att peka ut någon stor enskild valfråga, men en röd tråd är brister i välfärden. Det kan verka besynnerligt att världens rikaste land som just nu badar i oljepengar inte kan få ordning på sjukvård, skolor och äldreomsorg. Visst bränner oljepengarna i fickorna på norrmännen, särskilt som de hamnar direkt i statskassan. Men det är numera bara missnöjespolitikern Carl I. Hagen (Fremskrittspartiet) som insisterar på att man ska leva upp dem med detsamma. Övriga tror att detta skulle skada samhällsekonomin. Norrmännen får nöja sig med att åka runt i världen med en stark krona och se fram emot en trygg pension på gamla dar. Roligare än så är det inte att vara oljeschejker i Norden.
När allt kommer i kring så måste man ha folk som jobbar om det ska bli bra sjukvård, goda omsorger och en skola som man står sig på i dagens värld. Det handlar också om att det ska finnas folk på rätt plats, och om att samordna resurserna. Där sliter Norge med delvis samma problem som Sverige, fast i ännu större skala med tanke på landets geografi. I Norge tar man glesbygdens problem på största allvar, och mycket pengar satsas på att hålla alla delar av landet vid liv.
De röd-gröna partierna lovar mer pengar till kommunerna och säger nej till skattesänkningar. Även i ett rikt land som Norge finns det fickor av fattiga. Det ska man nu ta itu med. Den tilltänkta koalitionen lovar dessutom en aktivare miljöpolitik. Där kan nog uppstå slitningar med de i miljösammanhang radikalare SV och Senterpartiet, t ex i energifrågorna.
Direkt kollision blir det om Arbeiderpartiet skulle aktualisera EU-frågan under den kommande valperioden, vilket man håller öppet för i sitt valmanifest. Både SV och Senterpartiet motsätter sig kraftfullt EU-medlemskap. Senterpartiet vill till och med säga upp EES-avtalen.
Dilemmat som inses av allt fler norrmän är att Norge blir alltmer bundet till EU, utan att självt kunna påverka fullt ut. Men EU-frågan är fortfarande en politisk dynamit i Norge, och efter två folkomröstningar (1972 och 1994) där etablissemanget fått stryk vill inget parti ge sig in på ett sådant högriskprojekt utan att ha fullständig ryggtäckning. Så stalltipset är att Norge kör vidare på egen hand även under Stoltenberg II.