Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Vanlig pappa som bestialisk sexförbrytare

Efter att under lång tid ha hållit Umeå i ett fast grepp av skräck så är den s k Hagamannen, framsläpad i ljuset. Åtminstone tyder mycket på att det är rätt man (bland annat DNA-tester). Men i en annan bemärkelse är det helt fel man som misstankarna riktas mot.

Norrköping2006-04-25 06:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I medierna uttrycks stor förvåning och det blir feta rubriker på grund av mannens "vanlighet". Hagamannen är ju ett brutalt monster, en förbrytare av värsta sort, inte en barnpappa med vanligt arbete och socialt umgänge! Många kan inte få in dessa två, till synes motstridiga, bilder i huvudet samtidigt.

Hur kommer det sig att vi inte vill acceptera att en synbart vanlig man samtidigt är en bestialisk sexualförbrytare? Hur borde han ha sett ut istället?
Det finns etablerade och stereotypa föreställningar om vem som är gärningsman och brottsling. Den föreställda gärningsmannen representeras av dem som inte är som "oss".

Enligt sociologen Esther Madriz finns en tydlig polarisering mellan offer och gärningsman. Offret är det oskyldiga och goda, gärna en kvinna eller ett barn, medan brottslingen är det fula och onda, i regel representerad av en man, helst mörkhyad, smutsig och drogberoende. Han ska motsvara bilden av den ideala brottslingen som föreställs vara en främling och en bestialisk, psykotisk vilde, som är från sina sinnen och omöjligt går att nå eller prata förnuft med. Han är bortom all kontroll och ingenting kan göras för att undkomma honom.
När inte Hagamannen passar in i denna mall så skapas ett trauma - inte minst medievärlden. Reaktionerna anser jag tydligt visar att vårt samhälles bild av ondskan är ytlig och rent av naiv.
De stereotypa idéerna angående gärningsmän gör att mycket av det verkliga våldet döljs. För det första kommer det inte fram i ljuset, utan frodas inne i de "vanliga" hemmen. För det andra uppfattas somligt våld inte som verkliga brott, utan trivialiseras och får inte det förtjänta erkännandet. Tusentals män kan misshandla och våldta bakom den skyddande vanligheten.

Föreställningarna kring brottsoffer är inte heller overksamma, även de döljer brott och förskjuter skuld och ansvar. Offret kan placeras in på en skala mellan det goda, oskyldiga offret, som är värt medkänsla, och det dåliga eller skyldiga offret, som får skylla sig självt. Eftersom nästan inget brottsoffer helt matchar det ideala offret så förskjuts en del av ansvaret och därmed delar av skulden från gärningsmannen mot offret. När det gäller våldtäkt så hamnar alltså en del av skulden på kvinnan, om antingen hon eller mannen inte passar in i stereotyperna.
Jag menar att man absolut ska fråga sig hur Hagamannen skulle ha sett ut för att inte väcka förvåning. Vad är egentligen vårt samhälles föreställning av ondska? Borde han ha varit arbetslös - hade det räckt? Skulle han dessutom behöva vara invandrare eller missbrukare? Kanske borde han ha en konstig näsa eller tung andning, flackande blick, tovigt hår och lång, mörk rock.
-
<span class="mr"><span class=color style='color:#BF0220;'>Debatt</span></span>
Emanuel Åhlfeldt
Fil mag i samhälls- och kulturanalys
Läs mer om