Upp till stenhård kamp för jobben
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är inte lättare att vara arbetslös i dag än det var för tio år sedan även om det är något färre som är det. För den som drabbas är det lika deprimerande nu som då att hämta brevet med "Vi tackar för visat intresse men tjänsten har tillsatts med annan sökande" i brevlådan. Lika förnedrande att hoppfullt vakta telefonen mellan sju och nio varje morgon, utan resultat. Lika tröstlöst att betrakta bankomatkvittot och sedelfacket i plånboken.
Uppgivna
Ändå är det få som står på barrikaderna och skanderar allas rätt till arbete numera. Inte för att det inte behövs. Utan för att vi har vant oss vid arbetslösheten och börjat acceptera den. Vi är flata och visionslösa inför det som rimligen fortfarande är grunden till vår välfärdsstat och vårt folkhem. Allas rätt till arbete och den frihet som det innebär att kunna försörja sig själv och bygga sitt eget liv utan att ständigt rätta sig efter socialsekreterarens villkor eller rynkade ögonbryn hos snälla pappor och mammor som lånar ut pengar till sina vuxna barn när bostadsbidrag, underhåll och barnbidrag är slut.
Uppgivet diskuterar vi i dag två tredjedelssamhället och utanförskapet.
Pinsamt lite föreslås dock för att bryta det. Egentligen tror jag inte att det saknas idéer. Men de tycks falla platt till marken i det tunga och omöjliga maskineri som vi byggt upp kring arbetsmarknadspolitiken.
Visst vidtas det åtgärder för ökad tillväxt och fler arbetstillfällen och visst satsas det en och annan krona på arbetsmarknadsutbildningar och fortbildningar för att klara konjunkturnedgångar. Men det sker inte med samma målmedvetenhet och styrka som förr. Vi tycker plötsligt att fyra procent är en acceptabel arbetslöshetssiffra och vi verkar inte bry oss särskilt mycket om den glider upp ett par procentenheter från de fyra heller. Vi talar bara om högre tillväxt och kopplar det till minskad arbetslöshet trots att vi vet att det inte alltid nödvändigtvis behöver vara så.
Motivation
Jag längtar tillbaka till glöden i debatten kring arbetslösheten för tio år sedan. Jag vill se LO heligt förbannade igen. Jag vill se kommun- och landstingspolitiker stå på barrikaderna och skandera "ropen skalla, arbete åt alla". Jag vill se Hans Karlsson ruska om AMS och lägga fram ett konkret åtgärdsprogram för att verkligen komma tillrätta med det stora problem som olyckligt nog hamnat i skuggan av ohälsan.
För mig får de ta till nästan vilka åtgärder de vill. Tillväxtfrämjande, avdragsrätter och sysselsättningsstöd av olika slag fungerar motiverande och håller människor alerta och förbereder dem för att söka de arbetstillfällen som förhoppningsvis uppstår. Ingenting är sämre än passiv arbetslöshet.
Jag vägrar vänja mig vid ett samhälle där så många människors resurser inte tas till vara och där familjer i flera generationer lär sig att leva utan egen försörjning och kanske till och med med svartjobb och kriminalitet som vardag. Jag vill höra arbetsmarknadsministern säga det vi sa då. Vi lovar en stenhård kamp för jobben. Allt annat vore vansinne.