Tummen ner för socialdemokraterna i Norge
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Arbeiderpartiet fick 35 procent och Jagland överlämnade makten till en mittenregering under ledning av Kjell Magne Bondevik från Kristelig Folkeparti. Mest känd i Sverige för att han blev så utbränd av regerandet att han sjukskrev sig några månader. Något som svenska politiker kanske borde ta efter, för Bondevik kom tillbaka mycket populärare.
Jagland fick sona sitt taktiska missgrepp genom att i fjol berövas den parlamentariska ledarrollen. Statsministerkandidat blev det 40-åriga politiska underbarnet Jens Stoltenberg, som otålig på att få regera raskt gick samman med Höyre och Fremskrittspartiet och fällde Bondevik.
Utan någon riktigt bra anledning, tyckte väljarna som hade fäst sig vid den blide Bondevik.
Stoltenberg blev statsminister, men misstaget var redan gjort och i stortingsvalet den 10 september ser han ut att få sota för sin iver att regera.
Skulle Stoltenberg vilja upprepa Jaglands misstag också, får han sätta ribban mycket lägre för nu ligger Arbeiderpartiet verkligt risigt till. Stoltenberg får vara glad om han når 25 procent; sommarens mätningar ger honom drygt 20 procent.
<b>Billigare i Sverige</b>
Hur har ett av Nordens starkaste s-partier med genuin väljarbas både i städerna och på landsbygden kunnat krympa så dramatiskt? Frågan saknar inte intresse för Sverige, eftersom en del av problemen känns igen från vår egen debatt.
Tage Erlander myntade en gång begreppet "Förväntningarnas missnöje". Det var på 60-talet när Sveriges ekonomi växte så det knakade och folk trodde att alla brister kunde byggas bort på en gång.
Något liknande tycks ha drabbat Norge, världens kanske rikaste land. Det finns en utbredd frustration över att det trots de höga inkomsterna och de fonderade oljemiljarderna inte finns pengar till att rusta upp förfallna skolor och beta av operationsköerna.
Men det är också en irritation över höga priser och avgifter. Norge är dyrt, inte bara för svenskarna med sin svaga krona, utan också för norrmännen själva.
Glesbygdspolitik, hög moms på maten och en ännu mer puritansk alkoholpolitik än i Sverige, gör att norrmännen vallfärdar till Sverige för att köpa mat och sprit.
Tänk er själva: Åka till Sverige för att köpa billig mat, vi som har Europas högsta matpriser! Och världens högsta spritpriser! Näst Norge alltså.
<b>Starka högervindar</b>
Länge fanns i Norge ett starkt, socialt inriktat mittenalternativ, men det samlar idag inte mer än drygt 20 procent, och ett av partierna hänger dessutom på gärsgår´n. Det är Venstre som kanske inte tar sig in på det nya Stortinget.
Det är inte omöjligt att Bondevik kommer tillbaka som statsminister. Men det blir i så fall som ledare för en regering som kommer att domineras av Höyre och som kommer att föra högerpolitik, inte mittenpolitik.
Det blåser nämligen starka högervindar i Norge. Höyre ser ut att fördubbla sin väljarandel från 1997 och nå 30 procent. Trots en partiledare som har Bo Lundgrens utstrålning utan dennes svada.
Och trots ett förenklat politiskt budskap som borde genomskådas av en sjuåring: Skattesänkningar och samtidigt bättre skola osv. Stoltenberg plockade poäng i första valduellen med högerledaren när han påpekade att skattesänkningen skulle vara uppäten till lunch för den 275.000 kronors-inkomsttagare som blev liggande sjuk, eftersom Höyre också föreslår försämringar i sjukförsäkringen.
Just polariseringen, höger-vänsterdimensionen, kan ge Stoltenberg en chans att förbättra de usla opinionssiffrorna under valrörelsen. Många väljare har ännu inte bestämt sig. Men någon ny chans att bilda regering får han knappast.
En borgerlig regering får visserligen inte heller egen majoritet på Stortinget. Men den blir starkare och kan dessutom räkna med Fremskrittspartiets stöd.
Någon regeringspost blir det dock inte för missnöjespolitikern Carl I Hagen, trots att han frenetiskt putsat sitt skamfilade rykte under de senaste åren.
Hagens skyhöga opinionssiffror för något år sedan, då Fremskrittspartiet en tid var landets största parti, är visserligen utraderade. Men han håller i stort sett ställningarna från 1997 och förblir en obehaglig maktfaktor i norsk politik.