I måndags kl. 13 kom Folkbladets styrelseordförande Lennart Foss till tidningen därför att han hade något att förmedla.
Chefredaktören slutar och ersätts av Widar Andersson. Det här kom som en total nyhet för de allra flesta. Så en del förvånade miner var det allt.
Däremot var det inte någon stor dramatik kring det här beskedet. Min efterträdare är väl känd, inte bara av Folkbladets anställda, utan också av våra läsare och många andra.
Därför blir det här en smidig övergång. Jag finns dessutom kvar i ett par veckor om Widar vill fråga om något. En mer kompetent efterträdare kunde jag inte få.
Med sin breda erfarenhet är han idealisk för uppdraget. Han har suttit i företagsstyrelser, varit riksdagsledamot och aktiv i föreningslivet.
Dessutom har han nu sju års erfarenhet som publicist. Han kan hantera såväl svåra utgivarbeslut som att styra företaget ekonomiskt. Det känns tryggt att lämna över till Widar.
Har då den nye VD:n och chefredaktören för Folkbladet inga brister? Jo, det har han definitivt. Det finns uppdrag som det inte skulle vara ansvarsfullt att ge till Widar Andersson.
Jag tänker då närmast på fotbollsdomare. Widar och jag har många gånger sett på fotboll tillsammans.
När spelare gör sig skyldiga till rena överfall där benpiporna ryker, så att alla andra drar efter andan och förfasar sig över regelbrottet, då säger Widar alltid:
- Nä, det där var väl inget!
Om han var fotbollsdomare skulle han aldrig blåsa. Ribban skulle ligga vid överlagt mord. Då skulle han kanske ge en varning.
Jag antar att det är den hårda uppväxten i bruksorten Askersund i Närke som gett honom den här synen på sporten. Några fotbollsspelare har orten veterligen aldrig fostrat.
Egentligen finns det bara två celebriteter från Askersund. Den sjungande bonden Bertil Boo, om någon minns honom - och så Widar själv då.
En ren säkerhetsrisk som fotbollsdomare, alltså. Men det är ju, som tur är, inte alls det han nu är.
Själv ska jag återgå till det som är mitt yrke: journalist. Det har varit fantastiska år på Folkbladet. Att uppleva hur vi hela tiden kunnat hålla hög svansföring med nyheter och avslöjanden, trots långt färre journalister än konkurrenten. Att vi lyckades öka annonsintäkterna år från år under 2000-talet, fram till krisen slog till 2009. Det har varit en ära att vara chef för de hängivna medarbetare på Folkbladet.
Men efter nästan tio år kände jag att det var dags att göra något annat.
Då kom den här möjligheten att bli koncernens korrespondent i Stockholm. NTM - koncernen består ju nu av mer än ett dussin tidningar från Norrbotten i norr till Småland i söder.
Att förse dem med material från huvudstaden ska bli kul. Jag har ju också min familj där sedan flera år. Men helt ska jag inte lämna länet. Varje måndag ska jag vara programledare för "Affärsliv" i 24 NT.
Och ett par krönikor till ska jag skriva på den här sidan innan jag för sista gången avslutar med:
Det var bara det jag ville säga.