Bland det värsta är de allt fler - och omotiverade - attackerna på Mona Sahlin. I torsdags dominerade Mona både Aftonbladets och Expressens förstasidor med löjligt skruvade vinklar. Aftonbladet skrek ut att Sahlin utnyttjade SverigeDemokraterna för att skrämma upp invandrare att rösta. Men, herregud, det är väl ingen orimlig skrämselpropaganda, utan högst påtaglig verklighet!
I varje land i Europa där partier som SverigeDemokraterna har fått inflytande har migrationspolitiken snabbt stramats åt, sociala välfärdsregler skärpts för flyktingar och klimatet hårdnat för invandrare. Hur Aftonbladet har kommit fram till att detta skulle vara otillbörlig skrämselpropaganda eller utnyttjande av SverigeDemokraterna är fullkomligt obegripligt.
Expressen frossade i vad som ska ske med Sahlin efter en valförlust, vilket väl ändå för de flesta är rätt ointressant FÖRE valet! Men just nu är det högsta mode i mediedrevet att ge sig på Sahlin.
På samma sätt frossar medierna - och där spelar ärligt talat partierna själva med rätt ofta - om det ena blockets skattesänknings- eller bidragshöjningslöften ger si eller så många hundra kronor mer eller mindre nästa år.
Men hur många granskar de båda blockens valplattformar när det gäller långsiktiga, livsavgörande framtidsfrågor - miljön, befolkningsutvecklingen, freden, utrikespolitiken, samhällsklimatet? Frågorna finns där, men glöms sen lätt bort.
Den rödgröna valplattformen avviker fördelaktigt från högeralliansens. Av fyra stora ämnesblock handlar ett om klimat- och miljöfrågor - "Ett hållbart Sverige" - och ett om internationella frågor, alliansfrihet, biståndspolitik osv. Sådana texter finns hos alliansen också, men mer undanskymda, som punkt 11 och 12 på sid 34 osv. Och när medierna ger sig på partiledarna i debatter och utfrågningar raderas de ambitioner som finns hos partierna i regel ut helt och hållet.
Opinionsanalytiker brukar hävda att för väljarna är plånboksfrågorna avgörande. Men jag undrar om inte väljarna snart reagerar mot floden av kortsiktiga vallöften med plånboken som enda måltavla.
Någonstans tror jag att människor inser att en partiledare faktiskt är mindre viktig än partiets långsiktiga framtidsidéer. Och någonstans tror jag att människor ser med respekt på politiker som vågar lyfta blicken och vidga vyerna.
Socialdemokratin skulle tjäna på att tala mer om de avgörande ideologiska skillnaderna i synen på välfärd kontra marknad, om innebörden i idén om ett långsiktigt hållbart samhälle och de krav det ställer på nationell, europeisk och global politik, om migration och integration.
Vill vi ha ett samhälle där rasister avgör vad vi ska ha för regering? Vill vi ha ett samhälle där familjer kastas ut för att de är romer? Vill vi ha ett samhälle där bilistlobbyn väger tyngre än barnens framtid? Vill vi ha ett samhälle där min egen skattesänkning är viktigare än tryggheten när man blir sjuk eller arbetslös?
Vill vi ha en värld där demokratin sätter gränser för marknaden eller en där vinstintresset alltid är överordnat?