Tråkiga politiker
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag har själv haft flera politiska förtroendeuppdrag. Två år som ordförande för SSU-klubben i Aspa Bruk, ett år som ordförande för SSU-klubben på Jära folkhögskola i Småland, sex år som ordförande för den socialdemokratiska arbetarkommunen Nordanstig i Hälsingland, sju år som riksdagsledamot för socialdemokraterna i Gävleborg och åtta år som fullmäktigeledamot i Falun varav två år som ordförande för Fritidsnämnden i kommunen. Och nu har jag ett arbete som politisk redaktör för Folkbladets oberoende, socialdemokratiska opinionssidor.
Som var och en kan förstå så tycker jag att politik är väldigt roligt. Min håg till politiken har dock aldrig gällt vare sig stelbenta ideologier eller inrutade fackområden. Det är den socialdemokratiska uppsättningen av värderingar som tilltalar mig. Det är den socialdemokratiska mixen av pragmatism och förnyelseförmåga som fascinerar mig.
Alla de enskilda beslut som tagits under tidernas gång ? vi talar om snart ett sekel av politisk dominans ? känner jag inget behov av att försvara, eller ens behöva förhålla mig till. Vi är alla barn av vår tid. Så även socialdemokratin. I efterhand är det lätt att konstatera att tokigheter har begåtts. Zeitgeisten, som tysken säger, har fått socialdemokratin att då och då engagera sig för havererade projekt som t ex Löntagarfonder, Stålverk 80 och Atomvapen. Av dessa saker blev det tack och lov ingenting. Däremot sjösatte (s) sådana beständiga företeelser som bl a Socialförsäkringarna, den allmänna Tjänstepensionen och EU ? medlemskapet. Man får ta det onda med det goda. Jag har inget som helst behov av ett parti som alltid ? hemska tanke ? gör det rätta. Jag har heller inte sådana anlag för hybris att jag kräver att det parti jag känner mig mest hemma i, alltid ska ledas av personer som alltid tycker precis som jag i varje enskild fråga. Omvänt finner jag inga anledningar att reducera mig till en megafon för redan färdigtänkta tankar och beslut.
När jag tänker på politik så tänker jag i det stora hela. Jag hänger inte upp mig på enskildheter. Dessvärre tänker många aktiva politiker på ett annat sätt; de fackar snabbt in sig på smala specialområden av tillvaron. De blir skolpolitiker, bostadspolitiker, sjukvårdspolitiker, miljöpolitiker och de blir militärexperter, socialförsäkringsexperter, kvinnofrågespecialister och äldrefrågorspecialister.
Och samtidigt blir de mer eller mindre osynliga för de ordinära väljarna. De når inte fram i allmänna resonemang om livet och tingen. Samhällsengagemangets beröring har ersatts av detaljernas dammiga tråkighet.
Det officiella Sverige vimlar av kunniga och skolade experter på allt mellan himmel och jord. De valda politikernas uppgift är inte att försöka konkurrera med alla dessa sakkunniga. De valda politikerna är oftast lekmän visavi experterna och har således inte några större chanser att hävda sig på sakfrågornas detaljnivåer. Än viktigare är att de valda politikerna inte har blivit valda som experter och sakkunniga. Väljarna har röstat på partier och politiker utifrån sina uppfattningar om hur man vill att samhället ska utvecklas och utifrån sina uppfattningar om vilken samhällsutveckling som antas gynna en själv och det liv man själv lever.
Det är alla dessa väljares uppfattningar och tankar som är politikerns fundament. Som valda ombud i den representativa demokratin ska de försöka bringa ordning och sammanhang i alla, ofta motstridiga kunskaper och omständigheter som påverkar politiken och väljarnas väl och ve. Av allt detta väver man sedan en berättelse om vart vi är på väg, var vi kommer ifrån, om vad som är rättvist och någorlunda realistiskt och om varför det jag själv gör och vill göra kan bidra till en rimligare och friare värld.
Detta är politikens roliga och spännande huvudväg.
Synd bara att huvudvägen är så glest trafikerad.