Plötsligt vet jag att jag bara måste ut dit till tjäderlekplatsen! Att jag måste se vad de gjort med skogen, se om de sexton tjädrarnas spelcentrum gallrats så som aviserats av skogsbolaget Holmen Skog,, stick i stäv mot naturvårdande ,myndigheters rekommendationer.
Visst försökte Holmen Skog lugna oss i juni då tidningarna var där. Jag kan ännu höra avverkningschefens ord: ?Ni kommer att bli nöjda! Det är jag säker på! Vi kan det här! Vi ska bara gå in med våra maskiner och gallra! Det är förresten vår skog!? Att skogen inte skulle vara Holmens har jag då aldrig betvivlat en sekund! Det markeras förresten med all önskvärd tydlighet av avverkningschefen Jonnie Fribergs närvaro. Allt ska bli ?så bra, så bra? är budskapet.
Men över tjugo års erfarenheter av maktlöshet, av besvikelser, av att komma för sent - har satt sina spår. Fylld av onda aningar kliver jag därför ur bilen nu i oktober. Synen som slår emot mig är illavarslande. Stigen in har förvandlats till två djupa fåror med vatten i. Det blir att kryssa fram genom plockepinn-gyttret på sidan medan oron ökar.
Efter en sista forcering över gallrade klengranar med blänkande vatten under, får jag syn på granrissträngen på stigen, som markerar var gallringsmaskinerna gjort halt. Ännu är det ett stycke kvar till bergsslänten med spelkärnan, men faktum kvarstår - bortom granrissträngen står skogen orörd! Till och med de blå snitslarna är borta! Den sista biten in i grantätningen uppför sluttningen snubblar jag på lätta fötter. Kan det vara möjligt?? Inte en kvist har rörts, till och med en buffertzon vid kärret har sparats! Det är nästan för mycket!
Ett milt sken från den sjunkande solen silar in mellan träden på de sexton tjädertupparnas spelkärna. Det är en sån stund man aldrig glömmer! Alla dessa år av besvikelser har alltså inte varit förgäves! Står vi inför en ny tid nu? En tid av samråd? Är tiden äntligen här, då parterna börjar lyssna på varandra? Är tiden förbi då enskilda människors natursträvanden inte längre viftas bort som ?känsloargument? från natursvärmare! Är detta början till en ömsesidig respekt i skogen? För tjädrarnas bästa! För kommande generationers bästa! För den biologiska mångfaldens bästa!
Ingen vet säkert. Vad vi vet är att just här, just på denna plats har något, mycket positivt skett och jag vet att jag kommer att återvända hit var gång jag behöver hämta nya krafter!
