Tillbakaboxad till skolgympan
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hur som helst fick vi en ny tränare för ett tag sedan. Jag insåg snabbt hur bra den gamla varit. Förutom att den nye tränaren ville plåga oss med en massa avancerade koordinationsövningar (jag hatar sånt, hade jag velat hålla på med sånt skulle jag ha valt aerobics eller vad det nu heter och inte boxning) ville han att vi skulle ändra från krokar till uppercuts till sparkar till triceps i ett rasande tempo och en ordning som var omöjlig att lära sig. När vi gjorde fel dök han med sin amerikanske brytning upp bakom ryggen och hånade oss med ett "om ni försöker lyssna lite bättre till mina instruktioner nästa gång kommer ni att klara det". Pennalist!
Plötsligt var det inte så kul att träna längre. Plötsligt kändes det som gympan i skolan. Ämnet som var till för dem som redan var bandyproffs och fotbollsproffs och handbollsproffs. Inte för oss som ännu inte hade upptäckt att det finns roliga sätt att röra på sig.
På gympan i skolan fick man räkna med att skada sig på plinten inför alla andras blickar. Fast man visste från början att man aldrig skulle klara den där kullerbyttan i luften. Man fick räkna med att under fyrtio minuters tid försöka göra sig så osynlig som möjligt så att man inte skulle få en passning och missa. Man fick räkna med att bli gluttad på i duschen av de fräckaste killarna, för att efteråt få höra att man hade för små eller för stora eller för fula bröst. Man fick räkna med att få sin väska genomsökt i omklädningsrummet och eventuella mensskydd utspridda över hela golvet.
Men det värsta var ändå att uppenbar mobbning var helt okej på gympan. Ja, mobbning uppmuntrades till och med av läraren. Läraren pekade ut de två populäraste i klassen som ställde sig på var sin sida av planen och sedan valde i tur och ordning de näst populäraste, nästnäst populäraste och så vidare till sina respektive lag. Sist kvar stod alltid samma tre-fyra tjejer. Töntarna. Vilket i sin tur sedan smittade av sig på allt annat. Den som var tönt på gympan var också tönt i klassrummet och på skolgården och blev behandlad därefter.
Fast allt det där var ju på åttiotalet så jag trodde att det hade ändrats när så många andra attitydfrågor som rör skolan och eleverna har förbättrats. Jag trodde så tills jag snubblade över en artikel om skolidrotten i veckan. Där målades bilden av ett skolämne som inte förändrats nämnvärt på många år upp. Idrottslektionerna är tydligen fortfarande anpassade efter dem som redan idrottar på fritiden och inte efter dem som behöver uppmuntras att röra på sig. Tjugo år senare!
"You can do it, you can do it!" ringer det i mina öron och jag ser vår nye tränare framför mig. Hur han njuter av att se oss svettas och lida och hur han passar på att slänga ur sig en gliring så snart möjligheten uppstår. När jag misslyckas med koordinationen eller när mannen runt femtio vilar sig en sekund för att han faktiskt inte orkar mer just då. Och dessa trakasserier betalar jag för! Jag skänker en tanke av tacksamhet till högre makter för att jag inte längre är elev som riskerar att få IG i idrott utan en vuxen människa som just bestämt mig för att hoppa av min boxercise och hoppas på en annan tränare inför nästa termin.