Man ska nog inte träffa sina idoler. Risken är stor att man blir besviken. När jag skulle träffa Thåström i Stockholm för 20 år sedan dök han inte upp på avtalad tid och plats. Han var trött och hade inte lust eller ork med några intervjuer. Jag och min kompanjon fick vackert vända om med oförättat ärende. Enligt någon manager eller vad det var för en människa - jag minns inte riktigt - skulle Joakim kanske orka med oss dagen därpå.
En extra dag i Stockholm att bara göra vad som helst var ju inte helt fel. Det föll sig även så lyckligt att vi fick tag på en före detta arbetskamrat som just hade flyttat till Stockholm. Hos henne fick vi övernatta. Efter god mat, dryck och trevligt sällskap gjorde vi ett nytt försök nästa dag.
Timmarna gick, men ingen Thåström dök upp. Där satt vi med lång näsa och väntade. Vad skulle vi göra? Vi tjatade, bönade och bad om att få göra den där intervjun. Till slut lyckades någon på studion där vi befann oss luska ut att Thåström befann sig på en krog på Söder. Vi fick adressen och kastade oss i bilen.
När vi kom fram hann vi knappt parkera bilen innan vi såg en gänglig figur komma ut från nämnda krog och raskt försvinna bortåt. Min kollega drog av en rejäl busvissling och Thåström vände sig om. Äntligen tänkte jag. Vad Thåström tänkte har jag ingen aning om. Fan, fan, fan kanske?
Problemen slutar nämligen inte här. Jag tyckte att jag hade hittat en lämplig plats för att ta mina bilder. Men enligt Thåström fick inget grönt synas i bakgrunden på bilderna. "Gräs, buskar eller träd och sånt". Hmm, lite svårt i en park med just gräs, buskar och träd. Men se där, en liten berghäll. Om jag intar en låg position skulle jag nog kunna få enbart himmel som bakgrund. Då sätter Thåström igång att räcka ut tungan och ge mig fingret.
Av intervjun minns jag att han tyckte kombinationen rockstjärna och att gå och handla mjölk på konsum var lite svår. Därför flyttade han till Holland.
På något sätt fick jag till slut till mina bilder. Förutom i Folkbladet hamnade bilderna också i Aftonbladet och i den då mycket väl ansedda musiktidningen Sound Affects, där Thåström prydde hela omslaget, med tungan rätt i mun dessutom.
Thåström upphörde att vara min idol efter det mötet, men jag tycker fortfarande att han är Sveriges enda riktiga rockstjärna.