Ta ditt ansvar
Ett ökat statligt ansvar för finansieringen av LSS skulle möjligen underlätta en framväxt av alternativa och värdiga verksamheter. Hur som helst måste ett utökat och otillständigt "kommunalt krig" om betalningsansvaret för LSS undvikas. Det är dags för socialminister Berit Andnor att ta sitt ansvar, skriver Widar Andersson. Foto: Scanpix
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I går berättade Folkbladet på nyhetsplats om en person från Nacka som bott på Mo gård i tio år. Nacka kommun betalar för personens vård och omsorg enligt lagen som ger handikappade personer rätt till särskilt stöd - LSS.
Kvalitén på Mo gård betingar ett högt pris för de kommuner som köper platser där. I syfte att spara pengar vill Nacka kommun placera om personen i fråga till en verksamhet med betydligt lägre pris.
Saken har prövats juridiskt. Nackabons juridiska ombud har nämligen överklagat Nacka kommuns omplacering. Ombudet anser att den verksamhet dit hans klient skall omplaceras inte ger det stöd och assistans som lagen kräver. Genom domstolsbeslut har det dock slagits fast att Nacka kommuns beslut är förenligt med LSS och därmed lagligt.
I ett försök att ändå låta få sin klient bo kvar på Mo gård har ombudet skrivit sin klient i Finspångs kommun. Formellt har således betalningsansvaret för den forna Nackabons stöd och assistans överförts till Finspångs kommun. Till Folkbladet säger emellertid socialnämndens ordförande Conny Eriksson och kommunalrådet Stig Andersson att Finspångs kommun inte har några ekonomiska möjligheter att bekosta en möjligen livslång vistelse för personen på Mo gård.
Ledare
LSS är en av mycket få rättighetslagstiftningar i Sverige. Människor som uppfyller lagens krav har rättigheter till i många fall mycket omfattande och kostsamt personligt stöd. Om rättigheterna som sådana uppkommer sällan något bråk och kiv. Som alltid är det i stället frågan om vem som skall betala, som vållar konflikter och motsättningar.
Kommunalrådet Stig Andersson har under flera år varit något av en "upprorsledare" i LSS-frågan. Han tar varje tillfälle att försöka påverka staten till förändringar av de statsbidrag som bidrar till finansieringen av vård- och stödinsatserna. Andersson anser att de kommuner som likt Finspång är värdkommuner för populära, stora och dyra LSS-institutioner, borde ha en större del av statsbidragskakan. Stig talar förstås i egen sak. Men det gör inte hans argument svagare. Det ekonomiska bråket om Nackabons vård och omsorg understryker behovet av reformer av LSS. Skulle fler kommuner följa Nackas exempel kan den vackra tanken bakom lagen utvecklas till en praktik som mer påminner om gångna tiders fattigauktioner än om solidarisk socialpolitik.
Att ge de - oftast - mindre kommuner som har LSS-institutioner i sina härad en starkare ställning är en viktig åtgärd. Samtidigt finns det skäl att kritiskt granska LSS´ konstruktion i sin helhet. Rättighetslagar som "får kosta vad de kostar" kan lätt leda till en absurd kostnadsutveckling. Det måste alltid finnas möjlighet att söka efter alternativa insatser för att tillfredställa behoven av stöd och assistans. Ett ökat statligt ansvar för finansieringen av LSS skulle möjligen underlätta en framväxt av alternativa och värdiga verksamheter. Hur som helst måste ett utökat och otillständigt "kommunalt krig" om betalningsansvaret för LSS undvikas.
Det är dags för socialminister Berit Andnor att ta sitt ansvar.