Svenskhet under press
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ledare
Den dåvarande socialministern Margot Wallström fick verkligen göra skäl för arvodet under de månader då debatten om det forna Sveriges behandling av fattiga och tvångsintagna människor, var som hetast. Ursäkter och skadestånd förmedlades till de drabbade. Samtidigt fick många människor upp ögonen för att även sådant som "alla" är överens om - och som därför inte nämnvärt diskuteras - kan vara otillständigt, omoraliskt och kryddat med övergrepp.
Nu är Zaremba på banan igen.
I ett antal artiklar med samlingsnamnet "Den polske rörmokaren" har han i DN lyft fram människoöden och konflikter i kollisionen mellan den svenska modellen och dagens europeiska arbetsmarknad.
Det är relativt lätt att i princip vara överens om fördelarna med fri rörlighet och om behovet av såväl konkurrens som solidaritet över nationsgränserna. I praktiken är tillvaron betydligt mer problematisk.
Maciej Zarembas tes - som jag uppfattar den - är att rika, neutrala och demokratiska länder som Sverige inte alltid agerar så vackert och rättvist som vi själva gärna vill tro. På ett för många provocerande sätt problematiserar Zaremba våra beteenden.
Han ifrågasätter den tolkning av konkurrens och solidaritet som ger oss själva rätten att shoppa varor och tjänster till lågpris i fattiga grannländer samtidigt som vi är tveksamma till att låta de fattiga grannarna komma till oss och arbeta här. Han kritiserar det svenska kulturetablissemanget för tystnad inför filmaren Pål Hollenders sexövergrepp på baltiska kvinnor. Svenska åklagare får på skallen för att de inte utrett en olycka där en svensk affärsman körde ihjäl två personer i Baltikum. Fackföreningen Byggnads får hård kritik för sitt agerande vid skolbygget i Vaxholm där ett företag från Lettland fått entreprenaden.
Zaremba är politisk. Hans val av perspektiv innebär ett ställningstagande för den i hans ögon underställde parten i dramat. Men han är inte partipolitisk. Att det relativt mäktiga och välställda Sverige och det starka och välorganiserade Byggnads får hårdast kritik är snarare en konsekvens av Zarembas perspektiv än av partipolitiska preferenser. Zaremba torgför heller inte några trosvissa lösningar.
Förmodligen och förhoppningsvis finns det trots allt hyggliga lösningar på de sammansatta problem som Maciej Zaremba lyfter fram. En syntes mellan den svenska modellens berättigade krav på anständiga löner och arbetsvillkor och öppenhet för utländsk konkurrens på justa villkor torde ligga inom det möjligas gräns.
Många företag och medarbetare inom tidigare mer eller mindre skyddade sektorer av arbetsmarknaden är mitt inne i en besvärlig och påfrestande omställning till allt hårdare global konkurrens. De som befinner sig ute på omställningens frontavsnitt pressas från många olika håll. Nationalistiska och isolationistiska stämningar kan lätt växa sig starka under dessa processer.
Jag kan förstå om många inom Byggnads just nu är förbannade på Zaremba. De känner sig påhoppade och orättvist behandlade av hans artiklar. Många ombudsmän, likt t ex Lars Karlsson i Norrköping, arbetar i det tysta med integrationsarbete ute på fältet. De rekryterar tolkar, de funderar på nya medlemskapformer och de bedriver ett aktivt utbildningsarbete externt och internt. För detta är Byggnads värda uppmärksamhet och respekt.