Svenska modellen vilar i deras händer
Maud Olofsson har profilerat sig som regeringens ivrigaste fackföreningsätare. Förra lördagen lyssnade jag på Mona Sahlin när hon sommartalade i Botkyrka.Sahlin varnade för att "bäverkvinnan" Maud Olofsson kommer att "gnaga" ner både arbetsrätten och kollektivavtalen om hon får hållas.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
LO intar å sin sida en något återhållsam och prövande attityd till den borgerliga regeringen.
Ordföranden Wanja Lundby-Wedin gick förvisso till hårt angrepp mot alliansen när hon talade till SSU-kongressen i förra veckan. Hon beskrev regeringen som "ett hot mot demokratin".
LO:s ordförande har en poäng. Spänningen mellan Olofssons bäveraktiga reformiver och Littorins vattenspannar skapar osäkerhet om vad regeringen innerst inne vill göra med kollektivavtalen och arbetsrätten i framtiden.
Den svenska arbetsmarknadsmodellen byggde under flera decennier på att fack och arbetsgivare, med ett minimum av statlig inblandning, självständigt förhandlade fram villkor, löner och avtal på arbetsmarknaden.
Modellen var byggd på en bottenplatta av samförstånd om de stora linjerna i samhällsutvecklingen.
LO:s program för en "solidarisk lönepolitik" passade väl ihop med den svenska storföretagsamhetens önskemål om ökad produktivitet och högre vinster.
Rekordårens stadiga tillväxt och låga inflation skapade utrymme för förhandlingsresultat som tillfredställde båda parterna på arbetsmarknaden.
På 1970-talet förändrades den svenska modellen. Den närmaste omvärlden hade hunnit i kapp och ibland förbi den svenska industrin som haft stora fördelar av att stå utanför andra världskriget.
Den globala ekonomin trängde sig på, tillväxten vände nedåt, inflation och devalveringar började påverka löner och vinster på ett, som det skulle visa sig senare, osunt sätt.
Staten klev in mer offensivt i den svenska arbetsmarknadsmodellen med lagstiftning på det arbetsrättsliga området. Parterna radikaliserades. LO kämpade för löntagarfonder och SAF åkte runt med gatushower på temat "Satsa på dig själv".
Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess.
Medlemskapet i EU förde in Sverige på en större och gemensam marknad. Varor, tjänster, kapital och människor uppträder alltmer gränsnonchalant. Varje nationalstat måste ständigt arbeta med anpassning och omprövning av sina egna "modeller" för det ena och det andra.
Den svenska arbetsmarknadsmodellen är inget undantag. 1920-talets bottenplatta och 1970-talets påbyggnad utsätts nu för 2000-talets påfrestningar.
Maud Olofsson vill stifta lagar som förbjuder facket att kräva kollektivavtal på arbetsplatser där facket inte har några medlemmar. Konsekvensen av en sådan lagstiftning är att kollektivavtal blir frivilliga.
I förlängningen betyder det att staten måste lagstifta om en mängd detaljer på arbetsmarknaden som idag löses genom kollektivavtal.
De stora förlorarna vid en sådan utveckling är definitivt små- och medelstora företagare.
Vad regler och detaljstyrning beträffar, skulle ett statligt reglemente för arbetsmarknaden innebära ett stort steg ur askan och in i elden för företagarna.
Parterna kan förhindra att detta sker.
I Visby i somras inbjöd Wanja Lundby-Wedin Svenskt Näringsliv till samtal om de problem - till exempel proportionaliteten i stridsåtgärderna - som arbets-
givarsidan vill diskutera.
För fortlevnaden av den i allt väsentligt framgångsrika svenska modellen är det bara att hoppas att samtalen blir fruktsamma.
Sven-Otto Littorin har inte obegränsat med vatten att hälla på "bäverkvinnan".