Svennis mötte inte Wallraff
Christer Sandberg, chefredaktör
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Lika besynnerlig som roande. Och säljande. Det är ju det övergripande syftet med alltihop.
Underliggande finns anklagelsen att svensken är till salu.
Såklart han är. Varför skulle han annars bli coach för ... England?!
Visst tycks det som om Svennis blivit fartblind av alla miljoner.
Tidningen utlovar nya avslöjanden om poor Sven nästa helg.
Det skulle inte förvåna om tidningen då hyrt en escort-tjej som med dold mikrofon visar hans svaghet för vackra kvinnor.Men att det finns ett sug efter skvaller betyder inte att det finns ett allmänintresse.
Ibland kräver det riktiga allmänintresset att journalister agerar i lönndom. Under cover.
Att alltså verka under ett skal som döljer identiteten - och avsikten. Det har journalister gjort i alla tider.
Grundaren av Östgöten, Isidor Kjellberg, gjorde det när han 1879 klädde ut sig till sågverksarbetare och skildrade den stora strejken.
Många av oss tänker nog på Günther Wallraff. Han började på slutet av 1960-talet med sina avslöjanden.
"13 icke önskvärda reportage". En bok som alla vi världsförbättrare och wannabe-journalister läste.
Den här kompromisslöse tysken förklädde sig till hemlös, frivillig militär, katolik, vårdare, polisangivare och jag minns inte allt.
Så skulle journalistiken vara, tyckte vi många då. Avslöjande. Precis det skulle den göra: Dra slöjan av makten.
Jag kan inte minnas att jag själv någonsin som journalist gett mig ut för att vara någon annan.
Några gånger har jag som chef gett klartecken till reportrar att göra det. Vid vissa tillfällen är det helt enkelt nödvändigt.
Skildringen av rasdiskriminering i krogköer. Reportaget om dubbelmoralen i valstugorna.
De hade inte kunnat göras på något annat sätt. Men det är en riskfylld metod som måste användas med urskiljning.
Polisen i Sverige får inte provocera till brott. Men en journalist kan faktiskt göra det. Det Svennis utsattes för gränsar till brottsprovokation.
Men det är svårt att motivera ett så grovt artilleri för ett avslöjande av detta lättviktiga slag.
Jag vill att journalister även i fortsättningen ska kunna iaktta utan att iakttas. Vara flugan på väggen.
När det verkligen behövs. I extrema undantagsfall också kunna arbeta under cover.
De brittiska tabloiderna missbrukar en metod som ska användas med sparsamhet och klokskap.
I fallet Svennis manifesterar de förstås precis just det de kritiserar: Girighet.
Risken finns att de tar ifrån journalistiken en metod som faktiskt ibland kan vara nödvändig.
Det var inte precis någon ny Wallraff som Sven-Göran Eriksson mötte. Det var bara det jag ville säga.