DEBATT: Sveeerje och andra länder

Han konstaterar att nationalismen är historiskt ung och filosofiskt underutvecklad. Nationalismen växte fram i spåren efter de amerikanska och franska revolutionerna på 1700-talet. Till skillnad mot de flesta andra "ismer" har nationalismen, skriver Lappalainen, "aldrig frambringat sina egna stora tänkare; ingen Hobbes, Tocqueville, Marx eller Weber".
Men ingen kan å andra sidan förneka att nationalismen under de senaste tvåhundra åren har utvecklats till en explosiv kraft i hela världen.

Vi svenskar har en tämligen tillbakalutad attityd till nationalismen. Nationen har snart funnits i ett halvt årtusende. Få av oss ägnar många tankar åt den nationella överbyggnaden; Sverige finns, alltså är vi svenskar. Och inte mer med det. Flaggviftande och hyllningar till svenskheten generar oss på ett i mina ögon sunt sätt.
Under den kommande månadens fotbolls - VM blir det förstås annorlunda. Likt deltagare i en utsträckt och enorm maskerad klär vi oss i blågula kläder och vrålar "SVEEEERJE" så att tårarna sprutar och ölburkarna välter.
I övrigt tar vi det nationella ganska kallt. Nationen fanns här långt före oss.

Italienarna har det besvärligare. De nationalistiska krafterna strider för "risorgimento" - återuppståndelse för Italien, trots att det som Lappalainen skriver, "är oklart vad som någon gång skulle ha funnits" .
Italien uppstod under 1800-talets andra hälft. Men det nationella har aldrig slagit rot. Varje by, stad och region har sin egen förnationella historia, skilda språk och traditioner och kulturella/politiska särarter.
Det är ingen slump, slår Lappalainen fast i sin bok, att EU har ett så stort stöd hos italienarna. Här finns inte några starka nationella värden att värna. Många uppfattar EU som något som kan befria dem från Rom.

I en helt ny antologi "The thinking Fan´s guide to the World Cup" (Abacus förlag) medverkar journalisten Alexander Osang med en text som ger ytterligare en dimension av den nationella frågan. Osang föddes nämligen i ett land som inte längre finns - DDR. Han berättar om den oerhörda glädje han som tolvåring upplevde när DDR - Östtyskland - besegrade Västtyskland med 1 - 0 i en gruppspelsmatch i fotbolls - VM 1974 i Hamburg.
Västtyskland blev- trots förlusten mot DDR - världsmästare 1974.
Östtyskland kvalificerade sig aldrig mer till något slutspel. Och inte nog med det. Den östtyska hjälten - målskytten Sparrwasser - flydde senare till väst.
Alexander Osang beskriver sin känslomässigt mödosamma vandring tillbaks till Tyskland. Han bor numera i New York som korrespondent för Der Spiegel. I många år höll han alltid på Holland eller England i de stora mästerskapen. Han grät när England förlorade mot Tyskland i semifinalen 1990.

Men inför årets VM har hans känslor förändrats. Han ser möjligheter att bli tysk. Förbundskaptenen Klinsmann kommer precis som landslagets kapten Ballack från det forna Östtyskland. Laget spelar i röda tröjor och Tysklands förbundskansler Angela Merkel är dotter till en protestantisk pastor från öst.
Alexander Osangs berättelse säger oss att nationer och nationalism kan skänka människor en känsla av tillhörighet; erbjuda ögonblick av gemenskap och enhet. Och så är det nog.
Man kan bli tysk även om man bor i New York. Kanske är det rentav lättare att få nationella känslor om man bor utanför nationens gränser?

Information till våra läsare

Debatt: Sveeerje och andra länder

I morgon firar vi nationaldag i Sverige. Men vad är egentligen en nation? Och vad är nationalism? I boken "Italien" (Albert Bonniers förlag 1999) ställer sig kulturredaktören och författaren Tomas Lappalainen just dessa frågor.