DEBATT: Svårt för liten att bli stor

Så länge Bert Karlsson orkade bry sig om sitt och Ian Wachtmeisters parti var det folkligt och svängigt. De satsade på vinnande "snackisar". Kritik av höga mat- och spritskatter, invandring, byråkrati, kriminalitet och misstänkliggörande av yrkespolitiker dominerade programmet. Det var Greven och Betjänten mot det förstockade etablissemanget.
När Bert tröttnade släppte Wachtmeister ut rätt så vidriga typer på partiets estrader. Rasister, kneplundare och lycksökare slogs om makten och partikassan. 1994 - i sitt andra val - fick ND endast en dryg procent av rösterna. Ungefär lika mycket stöd samlade Feministiskt initiativ ihop i gårdagens opinionsundersökning.

Lördagens radiointervju med Tiina Rosenberg visade tydligt att hon gjorde rätt som lämnade den partipolitiska karriären innan den ens börjat. Hennes världsbild domineras av de problem hon upplever som lesbisk akademiker med barn. Hon kan mycket väl ha rätt i en del av sina iakttagelser från sin del av världen. Men hennes referenser är på tok för smala som fundament för ett valvinnande parti.
Gudrun Schyman styr nu det feministiska skeppet på egen hand. Hon har näsa för det folkliga och vet hur en politisk slipsten skall dras. Skall hon komma loss i opinionen krävs emellertid något extraordinärt. En bunt artister som kan dra publik, en finansiär som satsar några miljoner och framförallt ett valprogram som likt Bert och Ian knyter an till sådant som folk pratar om.
Man skall aldrig räkna bort Schyman, men just nu ser det mörkt ut. Det skulle vara kul om hon lyckades. I jämförelse med det doktrinära vänsterpartiet är F! definitivt att föredra som samarbetsparti för socialdemokraterna.
Nils Lundgren har det inte så roligt i sitt juniparti. I gårdagens DN säger han att "svenska folket tycker som vi". Dessvärre för Lundgren har bara drygt en halv procent av väljarna hittills insett att det är så.

Nils Lundgren tvingades att arrangera helgens kongress. Kraven på interndemokratiska processer blev till slut för starka. De cirka etthundra personerna på kongressen bråkade om stadgar, positioner och skrivningar i partiprogrammet. I sin världs- och väljarfrånvändhet påminde tillställningen om miljöpartiets första kongress 1981. För mp tog det sju år att komma in i riksdagen. Nils Lundgren har inte den tiden.
Lek med tanken att Lundgren istället slog sina påsar ihop med Schyman? "Radikalen och Ekonomen" skulle kunna bli ett sensationellt radarpar i den svenska politiska sommaren!
Sverigedemokraternas framgångar är fortfarande blygsamma. Men ändå oroande. Partiets program vädjar - likt alla sådana här partier - till vår snålhet, egoism och okunnighet. Invandringen skall stoppas tills de som redan finns här är integrerade och tills äldreomsorgen för svenska gamlingar fungerar bra. Partiet har ännu inga dugliga salongsfähiga frontfigurer men det kan snart komma att ändras. De mer eller mindre halvkriminella stolpskotten i dagens parti kan rensas ut och mer slimmade politiker av kan träda in i deras ställe.

De etablerade partierna bör ta hotet från Sverigedemokraterna på allvar. Framförallt bör partiets eventuellt växande väljarskara utmanas.

Problemen med invandringen skall inte döljas men de som överväger att rösta på SD skall inte kunna smita undan en konfrontation med sina värderingar.
Väljarna skall inte kunna gömma sig bakom en hycklande omsorg om äldreomsorg och integration.

Folkpartiets nedgång i opinionen har förmodligen inte så mycket med de riktiga småpartiernas situation att göra. Men det kan vara så att väljare som tidigare uppskattat deras "batongliberalism" börjar tveka om folkpartiets trovärdighet. Sammanhållningen i alliansen tenderar att utvecklas till ett starkare intresse än svenskhet, utvisningar och förbud för muslimska skolor. Och då tackar ett antal väljare för kaffet och går. Kanske går de till SD?

Information till våra läsare

Debatt: Svårt för liten att bli stor