Subventionera inte städning
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Även om det alltid känns sunt att ifrågasätta sektorer där det finns så många som vill ha tjänster utförda och så få som vill utföra dem - om de har något alternativ - är det ändå inte av principiella skäl jag är tveksam till skattesubventionering av hushållsnära tjänster.
Att jag är tveksam grundar sig i stället på den omfördelning av våra skattepengar som i så fall måste ske. Om vi räknar med de subventioner som det talats om handlar det om att vem som helst som vill anlita till exempel städhjälp kan få betala 250 kronor i timmen till den anlitade i stället för som i dag 300 kronor i timmen. Vilka har råd att betala 250 kronor i timmen och hur många av dem skulle inte ha råd att betala 300? Och varför skulle det förresten slå ut svartjobben på marknaden där man tydligen bara behöver betala mellan 50 och 100 kronor i timmen?
I Finland har man prövat. Den siffra jag hört att det kostat finska staten är 830 miljoner kronor. Hur många nya jobb subventionerna lett till är inte fastslaget ännu, men en hel del är det säkert, även om jag tror att det beror mer på att man fått upp ögonen för att det går att anställa på det viset än att det har blivit så mycket billigare. Dessutom kan man fundera över vilka andra åtgärder man kunde ha gjort för 830 miljoner. Hur många fler man hade kunnat anställa i hemtjänsten, eller i sjukvården, eller i skolan? En vänsterpartist har räknat ut att de 830 miljonerna motsvarar 1 600 nya jobb i kommuner och landsting.
Det finns varianter på förslagen som tilltalar mig mer än finlandsmodellen. En variant är att endast låta pensionärer anställa med subvention som det ser ut i Danmark i dag. Det skulle kunna innebära att fler inte behövde hemtjänst lika tidigt i livet och att de som hade hemtjänst kunde få städat lite oftare. Varianter där små företag organiserar den subventionerade arbetskraften är också att föredra framför att enskilda anställer enskilda med skattesubvention. Som arbetstagare är man alltid mer utsatt om man är ensam och beroende av en enda arbetsgivare. Det finska exemplet visar att det för många handlar om oregelbundna inkomster som inte går att leva på. Att få ihop jobb till en heltid är näst intill omöjligt.
Men så länge det handlar om att subventionera hushållsnära tjänster för en grupp som har råd att betala 250 kronor i timmen för städning i sitt hem känns det inte som en riktig prioritering. Det är ju faktiskt andra skattebetalare som får betala. Till exempel den ensamstående mamman med låglönejobbet som verkligen skulle behöva hjälp med städningen men som aldrig någonsin skulle ha råd att betala varken 250 eller 300 kronor i timmen för att få det.
När vi har pratat klart återvänder jag till mitt kittjobb och när jag står där med böjd rygg och solen stekande kan jag inte låta bli att fundera över om fönsterkittning kan ingå i subventionerandet. Men vem skulle jag önska den här arbetsmiljön under de här villkoren?