Det senaste året har såväl fackföreningsrörelsen som regeringen och oppositionen haft styvt jobb att få arbetsgivarorganisationerna att förstå två saker. Den ena är att kollektivavtal faktiskt skrivs frivilligt mellan två parter där den ena är arbetsgivare. Den andra är att Las faktiskt är en väsentligt mer flexibel lag än vad arbetsgivarorganisationerna tillåter sig att se, och att mycket färre arbetsgivare tycker att den är ett verkligt problem än vad Svenskt näringslivs ledning tycker.
Debatt
När nu Svenskt näringslivs nya ordförande Kenneth Bengtsson presenterar sig (Veckans Affärer 27 okt 2010) så gör han det med ännu ett hjärnspöke. Denna gång är det strejkrätten som anses vara roten till allt ont. Med orden "strejka är ett omodernt sätt att umgås", menar han att vi måste ompröva den svenska strejkrätten. För det första kan han inte vara särskilt kunnig om strejker om han tror att det är umgänge det handlar om. För det andra måste ju alla som vet hur svensk arbetsmarknad fungerar fråga sig vilket problem han vill lösa.
Jämför man Sveriges strejkdagar med nästan vilket annat västland som helst har Sverige få konfliktdagar. Antalet förlorade arbetsdagar per tusen arbetstagare fluktuerar en hel del mellan olika år, men tar man ett snitt på till exempel de fyra senaste åren som hyfsat många länder har rapporterat in siffror för (2004-2007) har Sverige haft 1,9 strejkdagar per tusen arbetstagare. Motsvarande siffra för till exempel Frankrike är 115, Finland 93 och Danmark 29. Medlingsinstitutet beskriver det precis som vi: "vid en internationell jämförelse har Sverige få konfliktdagar".
Det har sagts tusen gånger, men fördelen med den svenska modellen är att den skapar lugn och ro på arbetsmarknaden genom en rimlig maktfördelning.
Arbetsgivaren leder och fördelar arbetet, men arbetstagarna har, genom sina fackliga organisationer, möjlighet att förhandla, och som sista åtgärd, också strejka. Något vi sällan eller aldrig gör. Men det gör inte strejkrätten mindre viktig att behålla. Det handlar om maktbalans.
Om vi tar nya ordförande i Svenskt näringsliv på orden att han vill "umgås på ett modernt sätt" kan man fråga sig vad hans modernitetsbegrepp består av. I gamla tider rådde auktoritet, envälde och fullständig avsaknad av dialog och maktbalans om det så gällde arbetsgivaren kontra arbetstagarna, mäns förtryck av kvinnor genom patriarkatet eller bristen på demokrati. Sedan dess har vi infört en del moderna fenomen som demokrati, jämställdhet och den svenska modellen.
Detta är uppenbarligen en modernitetsdefinition som Svenskt näringslivs nya ordförande Kenneth Bengtsson inte delar. Antingen säger det något om honom eller om Svenskt näringsliv. Frågan är vad som är värst. Värst modernt är det i alla fall inte.