Han ringde för ett par dagar sedan och meddelade just att han var förkyld. Därför kunde han inte komma till tidningen för att lämna sitt manus som vanligt, men han skulle se till att vi fick det i god tid i alla fall.
Inte bara aktiv in i det sista, utan engagerad på ett sätt som nog faktiskt saknar motstycke. Jag har arbetat som journalist i mer än trettio år och jag aldrig sett en yrkesman som brann så för den lokala journalistiken.
Första gången jag hade kontakt med honom var 1989, då jag arbetade på SR Östergötland. I Folkbladet stod det att han skulle gå i pension och jag ringde för att jag ville göra en intervju i radio.
Stig avböjde, vänligt men mycket bestämt. Det gick inte att övertala honom.
- Att sitta i en radiostudio och prata om mig själv är inget jag är intresserad av! Jag föredrar att skriva, förklarade han.
När jag sedan 2001 började på Folkbladet påminde han mig om det där samtalet. Han berättade om hur mycket han ogillade att tala offentligt. En gång hade han gjort det i Valdemarsvik, och det var ingen trevlig upplevelse alls. Att skriva var det han ville göra - och det ville han göra ständigt.
Stig var mycket uppmuntrande när jag började skriva krönikor som chefredaktör i tidningen. När jag kom tillbaka efter tre veckors semester kom han in och frågade varför jag slutat skriva krönikor.
- Nej, jag har inte slutat, jag har bara haft semester, förklarade jag.
- Nog för att jag också haft semester, men inte slutade jag skriva i tidningen för det, sa Stig.
Så berättade han hur det gick till när familjen åkte på campingsemester. När de kom till en ny campingplats så fick barnen i uppdrag att leta upp östgötar, titta efter ett E på registreringsskylten.
Stig skickade sedan in skildringar om östgötars semester till tidningen. Att helt sluta skriva var inget alternativ för den här eldsjälen.
Det var det förstås inte heller när han gick i pension. "Nu tar han sin skrivmaskin och går", stod det i Folkbladet 1989. Och så var det en bild där han stod med sin käraste ägodel.
Men han har slitit ut många färgband sedan dess. Hela tiden kom han med nya uppslag; insändare, artiklar och hela serier. Alltid lika välskrivna i den korta och koncisa stilen, alltid lika lätta att ta till sig för läsaren.
I somras publicerade vi en fin serie om uteserveringar i Norrköping. Nu när han gick bort pågår en artikelserie om Norrköpings skolor.
I samråd med Stig Sundströms närstående, till vilka våra tankar nu givetvis går, har vi beslutat att publicera de artiklar som återstår av serien.
Ett självklart beslut, att Stig skulle ha velat det råder det ju ingen tvekan om. De texterna kommer att läsas på ett annat sätt, det är oundvikligt. Saknaden är stor, ingen kommer att kunna fylla hans plats.
Stig Sundström var helt unik.