Inte bara Syrien präglar den internationella dagordningen. Under våren har vi sett våldsutbrott i Sydsudan, Mali och Kenya. Hoppet under den arabiska våren har förbytts i frustration över uteblivna framsteg. Demokratiska republiken Kongo plågas fortfarande, efter snart femton års konflikt, av uppblossande stridigheter och övergrepp mot civilbefolkningen.
I Libyen förra våren gjorde FN-länderna verklighet av principen "skyldighet att skydda" när man ingrep mot en diktator som varken kunde eller ville skydda sin egen befolkning. I Kenya och Elfenbenskusten lyckades FN på ett tidigt stadium undanröja hot om storskaliga krigshandlingar. Det visar att världen kan agera när samsyn råder. I Syrien har däremot en våldsam regim och oenighet i FN:s säkerhetsråd lett till att människor dödas i tusental.
Det nyligen avslutade toppmötet om hållbar utveckling i Rio de Janeiro resulterade i ett slutdokument som kan ses som en startpunkt. Bland få konkreta slutsatser finns ett tioårigt ramverk för hållbar produktion och konsumtion och en tidtabell för att stoppa nedskräpningen av haven. Sveriges regering bidrog till att dokumentet också talar om demokrati och mänskliga rättigheter.
Fortfarande begås svåra kränkningar mot de mänskliga rättigheterna. FN:s övervakningssystem och frivilligorganisationer i hela världen ger offentlighet åt och kritik mot människorättsbrott. Uteslutningen förra våren av Libyen från rådet för mänskliga rättigheter, inrättandet av en specialrapportör för Iran och arbetet för yttrandefrihet på internet visar att FN tar steg framåt i försvaret för de mänskliga rättigheterna.
Ofta ställs det, med rätta, höga krav på FN. Inte lika ofta talas det om att FN är en spegling av sin omvärld. En nyckeluppgift för den nya ledarduon Jan Eliasson och Ban Ki-moon är att förmå medlemsländerna att ställa resurser till FN:s förfogande. Att FN får politiskt, ekonomiskt och ibland också militärt stöd är avgörande för att organisationen ska kunna utföra sitt allt mer omfattande uppdrag.
