Vinsten för Emmanuel Macron i det franska valet är mer än en enskild persons framgång. Hans seger innebär ett nytt kapitel i Europas historia och ett bevis på att liberalismen kan segra över nationalismen.
Segertalet var fyllt med kraftig symbolik. På en av Frankrikes heligaste platser, vid nationalmuseet Louvren, spelades till min stora glädje EU-hymnen, komponerad av Beethoven, samtidigt som Macron äntrade scenen framför jublande anhängare.
Samtidigt står det klart att domedagsprofetiorna inte slog in. Frankrike har nu valt en ljusare väg in i framtiden än Storbritannien och USA. Jag hoppas att fler länder inspireras av denna positiva, framtidsinriktade rörelse som vill bidra till att förbättra och fördjupa EU-samarbetet.
Det är viktigt att Sverige inte bromsar de reformer som Macron presenterat för att förbättra och fördjupa EU-samarbetet. Bland annat har han föreslagit ett närmare militärt samarbete, vilket krävs mot ett mer aggressivt Ryssland i öst och mot terrorismen. Därtill vill han se en starkare bevakning av våra yttre gränser som också är nödvändig om den fria rörligheten i Schengen ska kunna försvaras.
För mig som liberal är segern också en verklig inspirationskälla. Genom sitt ambitiösa liberala program och folkrörelsen En Marche! (framåt!) lyckades Macron samla väljare från både högern och vänstern. Han visade därmed att det inte bara är undergångsprofeterna i extrempartierna som klarar av att engagera politiskt. Tvärtom visade det sig att den franska folkrörelsen för EU, öppenhet och liberala värderingar var långt mycket starkare.
Även om Sverige kan vi lära oss något av Macrons seger. Sveriges tradition av att bygga pragmatiska kompromisser är känd långt bortom våra landsgränser. Det är dags att ta denna färdighet till nästa steg och dra lärdom av Macrons förmåga att övervinna blockpolitiken med pragmatiska, framtidsoptimistiska budskap. De svenska politiker som nu hyllar Macrons rörelse borde därför stå upp för samma mittenorienterade samarbete även i Sverige.
Nu väntar ett nytt parlamentsval i juni för Macron där han måste han bygga en ny majoritet för att få igenom de genomgripande reformer som Frankrikes ekonomi är i desperat behov av. Strejker och motstånd mot alla typer av pragmatiska förändringar har lamslagit alla tidigare reformagendor. Att döma av den franska extremvänsterns agerande förbereder de sig på att ännu en gång motsätta sig alla reformer.
Därför måste den nyvalde presidenten nu ges ett tillräckligt parlamentariskt stöd för att verkligen klara av att förnya Frankrike.