Slut på en förfärlig epok
Jag gick för något år sedan i Sarajevo - en vidunderligt vacker stad. Då var den ännu, sju till åtta år efter kriget, märkt av tre års belägring och bombardemang. Det är svårt att förstå hur det kan vara möjligt att år efter år ligga uppe på höjderna ovanför en stor stad, och hämningslöst skjuta med gevär och granater rätt ner i stans civila områden - mot bostadshus, hotell, gator, skolor Och lika svårt att förstå hur man kan stå ut med att leva där utan el, gas, vatten och under ständig beskjutning - i tre år!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Lite senare promenerade jag genom den kanske ännu vackrare sydbosniska staden Mostar. Samma där. Först serbiska och sedan kroatiska styrkor låg uppe på höjderna och sköt staden sönder och samman, inklusive den berömda gamla bron.
Ändå satte inte västvärlden stopp. I juli 1995 kunde bosnienserbiska styrkor under general Mladic inta det FN-kontrollerade Srebrenica. 7 000 muslimska pojkar och män fördes bort och mördades - dubbelt så många offer som 11 september! Då först, efter fyra års blodigt krig, kunde västvärlden förmå sig att ingripa militärt. USA, Nato och EU satte det nödvändiga trycket på folkmördarna och kunde till sist genomdriva Daytonavtalet.
Men då var serbernas etniska rensning redan genomförd. 200 000 bosniska muslimer hade dödats och halva befolkningen fördrivits. Ändå var det inte slut. För det stack i Milosevics ögon att albanerna i provinsen Kosovo fortfarande stred för självstyre - och så satte han in samma etniska rensningsoperation en gång till. Nu ingrep västvärlden lite snabbare och mer effektivt. Man slog till mot själva hjärtat, Milosevics huvudstad Belgrad - och bombade fram underkastelse.
Gåtorna kvarstår: Hur är det möjligt att en "socialist" som Milosevic kan ta makten och visa sig vara serbnationalist och närmast fascist? Hur är det möjligt att galna ledare kan hetsa människor som levat länge tillsammans och i stor utsträckning delar språk, kultur, historia till att bekämpa varandra - mitt i Europa i nästan tio år med 150 000 döda som följd?
Hur är det möjligt att inte omvärlden reagerar snabbare och mera kraftfullt? Och hur är det möjligt att de värsta bödlarna, näst Milosevic själv, Karadzic och Mladic, fortfarande kan få gå fria?
Det var tragiskt att Slobodan Milosevic hann dö innan dom hade avkunnats vid krigsförbrytartribunalen i Haag. Men det var åtminstone en tröst att han inte fick någon statsbegravning, och att inga ledare från andra länder följde honom till graven. Många serber gjorde det, men färre än väntat - och nästan bara äldre.
För de unga i Serbien ser framtiden annorlunda ut. De vill ha fred, de vill leva samman med sina grannar, och de vill närma sig resten av Europa.
Så - nu kanske det ändå finns hopp.
-
<span class="mr">Färm i världen</span>
Göran Färm
Göran Färm