Sveriges Television och Sveriges Radio kämpar just nu för sin överlevnad som programbolag för den breda publiken. Det pågår ett slag om public service, och det förs på kultursidor och på seminarier.
De verkligt berörda - tittarna och lyssnarna - är nog tyvärr ofta ovetande om vad som är på gång.
Om kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth får som hon vill lär dock publiken upptäcka att något hänt när de dagen efter slaget sätter på sina tv- och radioapparater:
? Sporten inlåst i betalkanaler.
? Två kanaler i SR. En med klassisk musik - och en med nyheter och kultur.
? En kanal i SVT. Ingen underhållning, bara nyheter och kultur.
Tanken är att public service bara ska ägna sig åt sådant som de kommersiella kanalerna inte kan eller vill göra. SVT och SR ska få ett stramt uppdrag där spets och djup ska vara ledstjärnor.
Det kan låta bestickande. Jag skulle ju ärligt talat inte sörja en del lekprogram i SVT eller allt talanglöst pladder kombinerat med popmusik i P 3 och P 4. Men för att använda en sliten metafor:
Man riskerar att slänga ut barnet med badvattnet.
Om P 3 och P 4 släcks ner så försvinner också guldkornen ner i avloppet. Allt är nämligen inte utan talang och värde. Ta alla humorprogram i P 3 som varit helt stilbildande i årtionden. Sveriges Radio som ett drivhus för unga begåvningar som bara där får resurser att experimentera.
Hassangänget t ex, med Henrik Schyffert, Kristian Luuk och Fredrik Lindström, är i dag Sveriges ledande underhållare inom olika genrer.
Så har det fortsatt med Mia Skäringer och Klara Zimmergren och många andra, Marcus Birro är också en förmåga som först upptäcktes av Sveriges Radio.
Inget tyder på att den kommersiella radion skulle ha vågat lägga pengar och tid på att låta de här talangerna pröva sig fram.
En del i attacken mot public service är att stoppa all sponsring. Med självklar konsekvens att SVT inte kan visa stora sportevenemang. Att kulturministern då talar emot sig själv verkar inte bekymra henne.
Hon vill ju ha mer sponsring inom kulturområdet, men alltså stoppa den i SVT. Det bakomliggande syftet är dock förstås detsamma. Att säkerställa intäkter för de kommersiella aktörerna.
SVT och SR ska inte få konkurrera med reklamkanalerna. Jag kan förstå resonemanget, finns ju själv i en kommersiell del av mediemarknaden.
Socialdemokraternas långa motstånd mot kommersiell tv och radio var absurt. Men nu riskerar vi att bli ett fattigare land på utbud som pekar framåt och utmanar.
Det finns ännu ett allmänt gehör för att betala tv-avgiften. Det var mest nyliberaler som Gunnar Axén och förra kulturministern Cecilia Stegö Chilò som av ideologiska skäl tidigare avgiftsskolkade.
Men om utbudet smalas av lär många tappa lusten att betala. Då utarmas public service än mer. Dessutom finns i förlängningen ett Sverige som också dras isär än mer.
Mycket står på spel i slaget om public service. Det var bara det jag ville säga.