Sköterska för en dag
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En sjuksköterska gör skillnad och förbättrar för andra människor, och i det finns det förstås alltid en lockelse. Sedan jag inträtt i vuxenvärlden har dock allt arbete som har med sjukvård att göra känts ganska främmande. Åtminstone tills jag för ett par veckor sedan fick prova på just sjuksköterskeyrket. Bara för en dag, men i alla fall. Jag praktiserade på en röntgenavdelning på ett lasarett.
Jag som ändå jobbat i vården flera somrar plus något år i början av nittiotalet trodde att jag hade en susning om hur det skulle bli. Jag hade fel. Visst hade jag läst om den tekniska och medicinska revolution som förändrat sjukvården så radikalt de senaste åren.
Visst hade jag hört att det man gjorde på specialistavdelningar på lasaretten för tio år sedan görs i ambulanserna i dag. Men att det var så avancerat och så tekniskt hade jag ändå inte kunnat föreställa mig.
Jag fick gå runt och stå bakom olika dataskärmar där olika röntgentekniker lät bilder av patienters skelett, lungor och uppsvällda bihålor växa fram. Röntgenbilder som sedan skickades vidare till specialistläkare som inte sett skymten av själva patienten men skickligt och vant ställde diagnos. Delar av människokroppen granskades i skikt och ur olika vinklar tills man hittade respektive uteslöt det man sökte. Utan att utsätta patienten för något som helst fysiskt obehag. Fantastiskt.
I ett rum uppvisades imponerande teknik för att förbättra blodcirkulationen hos patienter med dålig sådan. Fina små plastslangar skulle ersätta artärer med nedsatt funktion. Kostnad: 10 000 kronor styck. Därtill kommer förstås kostnaden för arbetet med att sätta in dem. Snacka om svåra avvägningar och etiska dilemman.
Vilka ska stå först i kön för att komma i åtnjutande av det här och hur pass förhöjd livskvalitet hos enskilda individer ska en åtgärd ge för att eftersträvas till vilket pris som helst?
På väg hem efter en arbetsdag med ett gäng brutna revben, för tidigt hopväxta fontaneller och cancersvulster var mitt huvud sprängfyllt av all ny information och alla nya intryck. Jag levde mig in i de riktiga röntgensjuksköterskornas glädjeämnen och dilemman och funderade över om helgen på avdelningen skulle bli lugn eller om det skulle komma in många som brutit sig efter att ha halkat på isfläckar eller skottat snö. Bilens däck grävde ned sig i en smältande snösörja och jag drog en lättnadens suck. Våren var på väg och så mycket halkolyckor skulle det nog inte bli framöver.
Så snart man får möjlighet att prova på att gå en liten bit i någon annans mockasiner ska man ta den. Allt kan man inte ha erfarenhet av och mycket går förstås att läsa sig till. Men den där riktiga känslan av att uppleva något är svår att ersätta.
Nu har jag nosat på hur det är att vara sjuksköterska och hur det fungerar på en avdelning på ett lasarett i Östergötland.
Jag är positivt överraskad. Det verkar vara ett spännande jobb i en avancerad miljö präglad av effektivitet och arbetsglädje och en känsla av att i princip allt är medicinskt möjligt.
Och det känns inte längre riktigt lika främmande att nynna "Jag är sjuksyster jag, tralala...".