Dels genom skärpta regler i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna som skärper reglerna för frånvaro vid till exempel långvarig sjukdom eller arbetslöshet, dels kraftigt ökade ekonomiska skillnader mellan att arbeta och att vara pensionär, sjuk eller arbetslös. Båda dessa åtgärder är utomordentligt kraftfulla och griper in i många människors liv för att förstärka drivkrafterna att välja arbete framför pension, sjukdom eller arbetslöshet.
Sammanlagt har jobbskatteavdraget kostat statsbudgeten 290 miljarder kronor sedan det infördes 2007. Inget annat syfte har angivits för denna sänkning av skatten på just arbetsinkomster är att den skall få arbetsmarknaden att fungera bättre.
Enligt Svenskt Näringslivs senaste enkät till företagen säger sju av tio företag att de upplever svårigheter att rekrytera den arbetskraft de behöver för att klara sina leveranser. Var femte anger till och med att de tvingas säga nej till kunder för att de inte får tag på den personal de behöver.
Samtidigt som företagen upplever denna brist på personal är 381 000 personer öppet arbetslösa. Hur kan detta komma sig? Ingen kan efter de tuffa regler som nu gäller påstå att det beror på att de arbetslösa eller sjukskrivna är ovilliga att arbeta. Dagens regler som tvingar deltidssjukskrivna cancersjuka överläkare med fast jobb att gå på jobbsökarkurser gör inte den hypotesen trovärdig. Dessutom är det med den låga A-kassan väldigt dyrt att inte arbeta.
Kan det bero på högkonjunkturen? Det tror jag inte heller. Produktionen är ungefär lika stor idag som den var i slutet av 2007, men antalet personer i arbetsför ålder har ökat med 200 000 sedan dess. Någon arbetskraftsbrist på grund av hög produktion är det alltså inte fråga om.
Jag tror det finns en enklare förklaring. Arbetsgivarna söker numera inte arbetskraft i form av anonyma händer och fötter eller vem som helst, utan personal med viss kompetens: sjuksköterskor, byggnadssnickare, bilplåtslagare, svarvare. Och de har inte blivit fler det senaste året eftersom sådana inte utbildas på samma sätt som under tidigare lågkonjunkturer.
Av den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen återstår bara 1/3, Komvux har skurits ner med en femtedel. De som kunde ha fått sådan utbildning under krisåren fick istället slösa bort tiden, gå sysslolösa eller söka jobb som inte fanns. Idag har Sverige därför lägre utbildad befolkning, arbetskraftsbrist och en riksbank som tvingas strama åt med räntehöjningar trots mycket hög arbetslöshet.
Om bara en femtedel av jobbskatteavdragets 290 miljarder istället hade satsats på temporära insatser under krisåren för att stärka ekonomin hade Sverige stått mycket starkare rustat för den uppgång som nu inletts. Men det kanske inte var det som var prioriterat? Skattesänkningarna var viktigare för regeringen än ekonomin och jobben. Som alltid.