KRÖNIKA. Vi hade avslutat det ett par veckor tidigare. Den var en sån där kort försommarromans och jag hade inte alls förväntat mig att hon skulle ringa. Artighetsfraserna tog snart slut.
- Du, sa hon. Du borde nog gå och testa dig.
Jag fick febersvall. I spegelväggen i pojkrummet såg jag hur mitt ansikte förvandlades till den danska flaggan. Röd. Vit. Jag började tänka på kroppsvätskor, på laborationspersonal i gula karantändräkter och vilken färg min kista skulle ha. Sen fortsatte hon:
- Jag har klamydia.
Jag skulle inte dö än. Efter några pisstest och en veckas kur antibiotika skulle allt vara som vanligt
- Det går fortare än att bli av med en trög slemhosta, var det någon som sa.
Jobbigast var att jag inte fick dricka mjölk på tre timmar efter att det enorma pillret hade svalts. På den tiden åt jag mig mätt på frosties och mjölk. Och när ögonlocken blev tunga höll jag emot. Det frasiga ljudet som uppstod när mjölken liksom trängde sig in emellan de översockrade majsflingorna var en drog. Jag behövde en tallrik frosties innan jag mosade ner mitt finniga tryne i kudden.
Visst, jag tog det inte så coolt där och då. Jag kände mig som en skurk. En snuskig skurk. En snuskig skurk som bara åt frosties. Hur skulle jag kunna förklara för mamma och pappa att deras son hade haft oskyddat sex och dragit på sig en sjukdom som gör att han inte kan dricka obehindrat med mjölk. De har alltid poängterat hur viktigt det är med mjölk. Bra för skelettet.
Sen slog dig det mig - jag säger som det är. Sanningen rakt in i mina förmyndares ögon. Ingen blev arg. Fick inte ens en utskällning om att jag borde lära mig hur man tar på sig en kondom. Kanske tyckte de att de sömnlösa frostiesnätterna hade lärt mig läxan.
Jag är äldre nu. Frostieshyllan på Ica passeras relativt obehindrat, men klamydiahistorien har gjort att jag älskar att vara ärlig. Nästan ohälsosamt ärlig. Jag får kickar av det. Jag blir lika hög av att höra andra säga sanningar som kommer utan en twitterpolerad eftertänksamhet.
Det är också därför jag älskar Sveriges podcastgiganter och sättet de delar med sig av sitt innersta inre. Sjuka tankar. Det har väl vi alla.
Att Sigge Eklund kan gråta inför 200 000 lyssnare och att Alex Schulman, på ett högst mänskligt sätt, reagerar på en nedslående recension med ett mindre förakt mot recensenten är för mig stor, ärlig, mänsklig underhållning. Något vi kan behöva när Melodifestivalen vevar igång sin tillrättalagda arm.
Men efter det näst senaste avsnittet ("Livsfiender") av Alex & Sigges podcast verkar det som om DN fått nog. Sanningarna i avsnittet, som till stor del fälldes över kultureliten, verkar ha slagit så hårt att man i en krönika på kultursidorna efterlyste ett publicistiskt ansvar för podcasts. Det är ett ost- och skinkmacka-beteende och en repris av hur gammelmedia försöker sätta sig på något som faktiskt lockar riktiga människor. Varför ens försöka avväpna den totalt söndertrasade klyschan? Ni vet, den om ärlighet och längden.
Så om jag var tvungen att välja. Aldrig mer vara ärlig eller ha kronisk klamydia... Inte ens en tävling. Jag gillar när det svider.
