Sista natten med gänget
Christer Sandberg
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Någon måste ju vara bäst och han är faktiskt bäst.
Som vanlig radiolyssnare noterar du inte Lasses närvaro, märker inte hans proffsighet. Han är den osynliga handen som gör att du finner det behagligt att lyssna vidare.
En så enkel och självklar sak som att inte tona bort musiken därför att det ska bli nyheter är faktiskt inte alltid så enkel.
Men däremot självklar för ett proffs. På sekund tar skivan slut och det blir nyheter. Det gör fysiskt ont att höra hur amatörer på reklamkanalerna tvingas strypa låtar efter någon minut.
Sedan är det också sånt som inte går att förklara.
Bara ett finger på den synliga handen som gör något vid ett kontrollbord. Ljudbilden, soundet, som gör hela skillnaden.
Känsla för feeling, helt enkelt.
Lasse är ett snille och som programledare eller producent fattade jag inte alltid vad som hände när vi jobbade ihop. Bara att resultatet blev läckert.
Jag var med om att anställa Lasse Jonsson i mitten av 80-talet. Det är jag stolt över. Nu går han vidare till en chefsbefattning i Stockholm. Själv har jag ju fått ett kanonjobb på Folkbladet.
Så nu var det alltså avskedsfest i hyrd lokal. Jag kände igen mig. Sprang där som femåring medan min mamma arbetade som sömmerska.
Nu åt, drack och dansade vi i samma lokal.
Lasse och jag överväldigades av tal, presenter och specialskrivna sånger.
Jag lurades att framföra ett par sånger själv också. Och tro det eller ej, men Kaj Kindvall kom fram och sa allvarligt:
- Jag är imponerad över din sånginsats!
Den killen känner igen en popstar när han hör en. Men det är möjligt att jag missade något gäckande ironiskt i radiolegendarens vänstra ögonvrå.
Sista natten med gänget. Bokslut efter arton år på SR. Jag blir inte sentimental direkt. Men minnen kommer ju till en.
Allra första sändningen av P1 Morgon t ex. Teknikerna jobbade hela natten för att göra studion färdig. När jag kom vid fyratiden var de ännu inte klara.
Till sändningsstart halv sex var studion med lite god vilja klar för direktsändning.
Vi hade ett avslöjande reportage om lönerna på regeringskansliet. Det då nya statsrådet Britta Leijon skulle kommentera.
Som producent satt jag i kontrollrummet och skrek uppskruvat nervösa förhållningsorder i programledaren Kjell Albin Abrahamssons hörlurar.
- Låt henne inte komma undan nu! Ställ om frågan, hon svarar ju inte!
Och så vidare. Nervösa producenter håller på sådär.
Efter sändningen kom en tekniker med ett besked jag skulle satt värde på att få något tidigare.
- Jo, alltså alla kommandon från kontrollrummet går ut till samtliga i studion.Vi hann ju inte fixa riktigt klart inatt...
Jag hade skrikit i örat, inte bara på stackars Kjell Albin, utan också på den stackars nya ministern.
Hon fick en generad ursäkt av mig.
- Jaså var det du som skrek. Jag tänkte att det var någon metod för att få mig ur fattningen, sa Britta lugnt.
Cool tjej, det där. Nu har jag lagt av med att skrika. Och ljud jobbar vi inte så mycket med på Folkbladet. Men vi kan tillföra en dimension som radion saknar. Bilden.
Tillsammans med det skrivna ordet ska bilderna skapa en tidning som du lär få svårt att klara dig utan. Följ mig bortåt vägen så ska du få vara med om något.