När den här rastlöse och alldeles för bekväma slyngeln lekt färdigt och ska lämna in ska det inte vara med någon ånger.
Det har han lovat sig själv i en pakt som är lika seriös som viktig.
Sista andetaget ska tas med ett leende på läpparna.
Utcheckningen pågår via en upptäcktsfärd som ska göra den avslutande stunden så bra som möjligt.
Viktigast på den här resan är att sätta hjärtat före hjärnan.
Att blunda för hinder och ha cojones att skjuta på det nödvändiga om något som är roligare är alternativet.
Barnsligt kanske du tänker.
Kanske - men min fullständiga rätt svarar jag.
Jag skulle vilja påstå att jag bemästrar hjärtat före hjärnan-tekniken hyfsat men kan bli bättre.
Det finns fortfarande för mycket tvekan.
Jag ser fortfarande inte Las Vegas för den långa flygresan.
Hon får inte veta vad jag känner för att jakten är roligare än fångsten.
Rockstjärnedrömmarna stannar vid att digga framför stereon och lira luftgura på konsert.
Det finns att jobba på men jag tvekar aldrig att det är rätt bana jag valt.
Hall Of Fame-ögonblicken är speciella, det går inte att bli mätt på dom och ska vara så många att de fyller en bok att fram ur minneslunden vid slutet.
Ingressen skvallrar om ett par sidor som redan har en given plats.
Ett jävla massa blad gapar fortfarande tomma och jag brinner av motivation att fylla dom med nya minnen.
Jag har fortfarande kvar att bli farsa. Det lär vara svårslaget men innan dess vet jag inte hur nästa kapitel ser ut.
Om det sker vid pokerbordet på Bellagio, på festival i sommar eller i närbutiken återstår att se.
Öppnar du sinnet tillräckligt mycket kan det äga rum var som helst.
När som helst.
Du skapar dina egna minnen som passar i just ditt Hall Of Fame.
Mitt soundtrack är i alla fall klart. Det blir Black Sabbath som får rama in tillbakablickarna.
David Iwung