Klinthäll skriver att de flesta människor i landet har accepterat det han kallar "skattesänkarlinjen", alltså uppskattar de jobbskatteavdrag som regeringen Reinfeldt har genomfört. Mot detta ställer Klinthäll det solidariska samhällets haveri, och med detta menar han att skattesänkningarna har inneburit att fattiga och utsatta lämnats i sticket.
För ett antal år sedan bodde jag i Tyskland. Jag jämförde till att börja med samhällssystemen i termer av sämre eller bättre. Det föreföll enkelt att notera att det var enklare och billigare att besöka en läkare i Tyskland, alltså bättre. Det var lika enkelt att notera den nästan totala bristen på barnomsorg, alltså sämre. Men efter en tid, med både mer erfarenhet och mer kunskap, insåg jag att det inte var så lätt att uttrycka sig i termer av sämre eller bättre.
Jag blev tvungen att både för mig själv och för andra i stället prata om att man i Tyskland gjorde på ett annorlunda sätt. Med det menar jag att det inte gick att bara gradera t.ex. trygghetssystemen i bra eller dåligt. Även om man gjorde på ett annat sätt än vi valt att göra i Sverige, så var det inte självklart att resultatet blev sämre.
Med detta vill jag bara säga att ska vi Socialdemokrater kunna vinna tillbaka de väljare som lämnat oss, så måste vi nog göra en djupare analys av dagens samhälle än vad Klinthäll gör i sin debattartikel. Kan man verkligen säga att de skattesänkningar som hittills genomförts har lett till att "de fattiga, de utsatta och behövande" har lämnats i sticket? Jag menar att det inte är så, i varje fall inte i så svepande termer som Klinthäll använder.
Visst har delar av de förändringar som gjorts i A-kassan, i sjukförsäkringen m.m. varit mycket dåligt förberedda och lett till helt oacceptabla effekter för ett antal människor. Men det finns också delar som vi har anledning att ta till oss. Vi måste t.ex. kunna diskutera hur så många som möjligt ska kunna hitta ett eget arbete, en möjlighet att försörja sig själv. Den bästa vägen behöver inte vara att via höjda skatter försörja dem som med rimliga insatser i form att stöd och utbildning kan klara sig själva.
Så mitt svar på Klinthälls fråga om hur vi kan vara solidariska med dem som behöver stöd och samtidigt ska kunna återta regeringsmakten är att se dagens verklighet i ögonen. Jag tror att vi måste våga inse att solidaritet också innebär att alla som kan, ska bidra med sitt eget arbete till det gemensammas bästa. Då klarar vi att slå vakt om den generella välfärden. Då klarar vi att ha resurser till kommunernas uppgifter att leverera en bra skola och en bra vård och omsorg.