Sambandet mellan religion och diktatur
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ledare
Här står den väldiga statyn av Lenin sida vid sida med de mindre stenstoderna av Marx och Engels. De båda sistnämnda var placerade utanför kommunistpartiets högkvarter i Budapest. Partifunktionärerna som passerade ut och in i det pampiga huset kunde inte undgå de påträngande och stirrande flickarna som skulptören begåvat Marx och Engels med.
Statyparken vimlar dessutom av i mina ögon tämligen groteska skulpturer som hyllar händelser och personer i den ungerska och internationella kommunismens historia. En del av de personer som under Stalins välde blev föremål för stenhuggarnas intresse, hann ibland ironiskt nog själva bli avrättade innan cementen på statyns sockel helt hade härdat färdigt.
Ty så oberäknelig var kommunismen; hjälte ena dagen, nackad den andra.
I anslutning till Statyparken finns en stor souvenirbutik. Här kan den hugade köpa allt möjligt krimskrams från Sovjettiden. Kommersen påminner mig om den försäljning av religiösa prylar som mötte mig utanför Stefankyrkan vid högmässan i söndags. Den katolska gudstjänsten var imponerande. Massor av folk, många ritualer, vackra sånger och en fantastisk arkitektur ramade in föreställningen. Vi var flera hundra människor - kanske tusen - som gjorde korstecken och som reste oss upp och satte oss ner i ett väl fungerande samspel med prästen.
Ungern blev katolskt år 1000. Landets förste kung Istvan - Stefan - fick sin krona av självaste påven i Rom. Enligt officiella uppgifter är fortfarande ganska många av Ungerns medborgare, utövande katoliker.
Utan några jämförelser i övrigt mellan rituella religioner och diktaturer så anar jag ett möjligt och intressant samband mellan de båda företeelserna.
När Budapest behärskades av kommunisterna tvingades människorna att då och då paradera under Leninstatyn och framför det kommunistiska ledargardet. För många utgjorde paraderandet endast ritualer som säkerligen inte betydde något på det personliga planet. Man gjorde vad man blev tillsagd. Det var enklast så. När paraderna väl var avslutade och leveropen till kommunismen klingat ut, kunde människorna återgå till sina egna livs vedermödor och angelägenheter. Åt kommunistpartiet och diktaturen var ändå inte så mycket att göra. Det var de som styrde och bestämde. Rituella och statsbärande religioner kan ofta ha en liknande betydelse för medborgarna. Man lägger sina fattiga liv, sina synder och tillkortakommanden i kyrkans knä. Och sen är det inte mer med det. Gud och kyrkan tar över ansvaret för liv och samhälle och den enskilde kan återgå till den egna tillvarons problem och möjligheter.
Bekännelser och leverop till diktatorer och kyrkoledare utvecklas således lätt till ritualer som inte korresponderar med de flesta medborgares vardagsliv. Den psykologiska klyftan mellan människor och makthavare blir extra stor i sådana samhällen. Vi människor är både individer och medborgare. Som individer bryr vi oss mest om oss själva och vår egen över - och vällevnad. Som medborgare förväntas vi framförallt ta ansvar även för sådant som inte direkt gynnar oss själva. Medborgaren tar ett medansvar för samhällsutvecklingen, samhällsmoralen och för de ideal som präglar samhället. I samhällen som domineras av rituella religioner och diktatorer tenderar medborgarskapet att förblekna. Det är "någon annan" som har tagit på sig ansvaret för samhället. Den medborgerliga insats som förväntas av den enskilde inskränker sig till några leverop och korstecken vid anbefallna tillfällen. När väl samhällsplikten är uppfylld blir var och en i stället sin egen individ.
Ett starkt medborgarskap är ett demokratiskt samhälles största tillgång. De demokratiska underskotten i de forna kommunistländerna skall inte underskattas. Det tar tid att befria sig från inflytandet från regimer som inte förväntat sig något mer än rituella leverop och knäböjande av människorna.