Är det rätt av TV att granska Ingvar Kamprads affärer?"
Det var den fråga Folkbladet ställde i förrgår i spalten härintill. Bara en enda svarade obetingat ja på frågan.
Det är märkligt hur IKEA-grundaren lyckats skapa en mediebild av sig själv som gör honom helt onåbar för kritik.
Han tycks kunna beslås med vilka lögner som helst utan att skadas. Kamprad kan påstå att han skänkt bort företaget till en ideell stiftelse. Fast han gömt undan 100 miljarder i en brevlåda i Liechtenstein.
Det beror på myten som han skapat. Berättelsen om den fattige bondpojken från Småland, som fortfarande är samma enkla gubbe.
Tänk om det varit Bonniers som avslöjats på samma sätt. De är förstås fattiglappar jämfört med Kamprad.
Men om det avslöjades att allt Bonniers tjänade gick till ett brevlådeföretag i ett skatteparadis, så skulle det bli en präktig skandal. Bekymrade ledamöter skulle ta upp saken i riksdagen.
Och vi hade garanterat fått helt andra svar om frågan här ovan gällt Bonniers i stället! Varför? Det finns ju vissa likheter mellan Kamprad och Bonniers.
Förmögna släkter som kommit till Sverige och här blivit framgångsrika entreprenörer.
Ingvars farfar Achim invandrade från Tyskland och var en rik godsägare, släkt med president Hindenburg som ju var den som lämnade över makten till Hitler.
Gården där Ingvar växte upp var den ojämförligt största i trakten. Släkten på hans mors sida var också välbeställd och innehade den största affären i Älmhult. Elmtaryd hette gården och Agunnaryd var socken.
IKEA var med andra ord initialerna till adressen när han började göra affärer - Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd.
Jag har arbetat som journalist i Älmhult och det var där jag första gången hörde folk säga att detta med att Kamprad är så enkel - det är en del av affärsidén.
När IKEA 1965 öppnade varuhuset i Kungens Kurva körde han Porsche till invigningen. På den tiden bar Kamprad skräddarsydda kostymer. Det var strax därefter som han skapade myten om sig själv. Började köra gamla bilar och lade av med de dyra kostymerna, blev den enkle torparsonen.
1994 kom det en bok som avslöjade att Ingvar Kamprad i många år, in på 1950-talet, var med i den nazivänliga Nysvenska Rörelsen.
Då var jag producent för ett samhällsprogram i Sveriges Radio och ville ha med Kamprad. Det lyckades också. Hans fru svarade i villan i Lausanne och Ingvar var sedan inte så svårövertalad.
- Det här är mitt livs största fiasko, sa Kamprad i radio då.
Han talade om sin farmor som var Hitler-anhängare och som han beundrade mycket. Det hade förstås varit snyggare om han själv tagit initiativet och berättat.
Men överbevisad fann han för gott att säga som det var. För att få veta sanningen om Kamprad, och hans livsverk, krävs det helt enkelt granskning.
Han är en skicklig affärsman som säkert gjort en del för att sprida ett gott rykte om Sverige. Men det är faktiskt rätt att också han synas i sömmarna.
Det var bara det jag ville säga.