I och med partiets inträde har Sverige följt efter en europeisk trend där främlingsfientliga partier i flera länder sedan länge har plats i politikens finrum.
Grunden för främlingsfientliga partiers framgång är människors rädsla. Rädsla för det nya, rädsla för främmande, rädsla för sin egen trygghet och en känsla att vara utanför samhället.
Jag menar nu ett riktigt utanförskap, inte det som Alliansen gjort så stort nummer av och kallat alla människor som på grund av sjukdom eller arbetslöshet inte klarar av att försörja sig själva som levande i utanförskap. Man kan mycket väl känna trygghet och samhörighet med samhället utan att vara delaktig i arbetslivet, men det finns en växande grupp människor som är så marginaliserade att man kan tala om ett riktigt utanförskap. För dessa människor kan ett parti med grunda analyser och enkla lösningar vara tilltalande när de andra partierna år efter år misslyckats.
Ansvaret för misslyckandet börjar i tiden under Socialdemokraternas regeringstid. Sedan saneringen av statsfinanserna i mitten av 90-talet har inkomstklyftorna ökat och fokus för den ekonomiska politiken förskjutits från att bekämpa arbetslösheten till att bekämpa inflationen.
Fram till dess hade en arbetslöshet på två procent ansets vara acceptabel, om än smärtsam. Inför valet 2006 hade Socialdemokraterna som mål att pressa ned arbetslösheten till under fyra procent, men misslyckades. Nu, när arbetslösheten ligger över åtta procent, talar Alliansen om att målet är att komma ned till fyra procent! Värdeskalan har alltså förskjutits, så att det som för femton år sedan var katastrofalt nu anses vara normalt. Då a-kassesystemen inte var byggda för långvarig massarbetslöshet blev regeringens åtgärd att skära ned ersättningsnivåerna och sätta in bortre parenteser. Klyftorna i samhället ökade ytterligare.
Alliansen, som gick till val på att minska bidragsberoende, inledde sin regeringstid med att sänka skatten för dem som redan hade det bra (vilket ju faktiskt var ett sätt att ge bidrag!) och att försämra ersättningarna för dem som redan hade det dåligt. Klyftorna ökade ännu mer.
Att skaran med människor med faktiskt utanförskap vuxit är alltså resultatet av många års medvetna politiska beslut och inget att förvåna sig över.
Man kan då heller inte förvåna sig över att ett missnöjesparti som Sverigedemokraterna växer till sig, som man sår får man som bekant skörda! Det vi i de seriösa partierna nu måste göra är att ta till oss dessa förtvivlade människors rop på hjälp. Vi måste vända trenden där klyftorna ökar, vi måste bygga upp samhällsgemenskapen igen och ge alla tillgång till välfärden.
Det är bara genom att bygga ett samhälle som är socialt hållbart vi kan mota främlingsfientligheten.