(s) inofficiella världsmästare
Riksdagsvalet 1932. Valsedlar delas ut vid vallokal i Stockholm. Foto: Scanpix/arkiv
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det har varit kul och spännande att vara folkvald. Men lagom är bäst. I höstens val står jag inte med på någon vallista alls. Får jag vara frisk och kry så leker jag med tanken på en personvalskampanj vid valet till riksdagen 2022. Den som lever får se.
Ledare
Partier är generellt sett tämligen konservativa. Det tar bara några år för ett nybildat parti att fastna i strukturer som sedan bevakas av ombudsmän och avdelningschefer. Partier är inte byggda för att ta intryck eller för att hålla intressanta seminarier. Partier är till för att göra bra ifrån sig i allmänna val.
Socialdemokraterna är något slags inofficiella världsmästare i det sammanhanget. Sverige är en öppen och hyfsat liberal marknadsekonomi med fri press och utvecklade demokratiska fri - och rättigheter.
Partier som vinner val i den omfattning som SAP har därför vunnit i fria och öppna val där väljarna i så pass hög grad har uppskattat vad partiet åstadkommit tidigare att de fortsätter rösta på det.
Var och en begriper att ett parti som har segrat i val såväl 1932 som 2002, har förändrats och förnyats ett antal gånger. Men i den utåtriktade agitationen och kommunikationen med väljarna är det sällan förnyelsen som står i centrum. "Vi fortsätter i stort sett som förut" är valstrategernas huvudparoll i de flesta partier.
Det ligger förstås mycket klokskap och förvärvad människokunskap bakom partiernas agerande. Under huvuddelen av våra liv är vi människor mer konservativa än radikala och därför är partierna likadana.
Moderaternas försök att lägga sig nära socialdemokratin är ett utslag av den dubbla insikten om konservatismens betydelse och radikalismens fördärv.
Jag är själv ingen särskilt radikal människa i politisk mening. Reformismens grundläggande attityder tilltalar mig starkt. Politiker gör sig inte bra som frontspringare.
Förändringar växer istället fram bland det civila samhällets familjer, entreprenörer, företagare, tekniker,särlingar, aktivister, konstnärer, uppfinnare och barn och ungdomar.
När tiden är mogen får så politikerna och partierna förhålla sig till förändringarna i samhället. Lagar, skatter och andra regler kan behöva anpassas för att möta förändringarna.
En av de mer tydliga och i mina ögon roliga uppbrotten från den gängse, konservativa lunken utgörs av folkomröstningskampanjen om medlemskapet i EU. Det var den valrörelse som hittills har engagerat mig mest och bäst. Mängder med människor som annars trampade på i sina egna politiska och ekonomiska fyrkanter kom tillsammans för att under några månader plädera för ett radikalt uppbrott från den svenska självtillräcklighetens myter.
Inget av de politiska partierna har ännu helt gått med i EU. Ytterkantspartierna driver valrörelser på frågan om Sveriges utträde medan mittenpartierna hummar och tvekar. Det är så det är och det är kanske så som folk vill ha det för det mesta. Radikala nyheter behöver några generationer på nacken för att förvandlas till tradition och konservatism.
Som fri skribent på en oberoende ledarsida behöver jag inte anpassa mig till detta. Jag kan vara radikal eller konservativ utan att ängsligt snegla på nästa dags SIFO - mätning.