Tony Blair har nyligen kommit ut med sina politiska memoarer. Hans enormt framgångsrika uppryckning av ett ökenvandrande Labourparti har blivit en förebild för politiker i olika länder och av olika politisk kulör.
Debatt
Efter nästan 20 år i opposition och med en politik och en framtoning som väljarna om och om igen förkastade lyckades Labour på kort tid helt vända upp och ner på brittisk politik.
En radikal modernisering och till och med namnbyte till Nya Labour tilltalade väljarna och ledde till brakseger 1997 och rekordlångt maktinnehav. Om detta berättar han livfullt i sin tjocka men lite pratiga bok.
Andra partier runt om i världen har redan omsatt hans erfarenheter. Tydligaste exemplet är de svenska nya Moderaterna, men paradoxalt nog också det konservativa partiet i Storbritannien, som nu besegrat Labour med deras egen strategi.
Har Sveriges socialdemokrater något att lära av Tony Blairs bok? Det engelska partiet var i mycket sämre skick när Blair tog över än vad vi är nu. De var fortfarande fast i gamla dogmer, de krävde socialisering av industrin och deras retorik var främmande för vanligt folk. De ägnade sig åt testuggande som för mig närmast påminner om den gamla bokstavsvänstern. Allt detta känns helt främmande för en svensk socialdemokrat. Men det finns också likheter.
Labour var starkt i industriområdena i norr och i Skottland där arbetslösheten var hög och inkomsterna låga, men svaga i de stora och mer välmående södra delarna av landet. Särskilt gällde det Londonområdet. De välutbildade och de med stabila och bättre avlönade jobb ratade Labour.
Partiet uppfattades, med Blairs ord, som ett parti för de fattiga, för de utslagna, för fackföreningsfolk, för de angripna och för de berövade, ett parti som protesterade, inte ett parti som kunde regera.
Deras företrädare varken pratade eller såg ut som de människor de ville skulle rösta på partiet, enligt Blair. Detta är inte helt olikt vad som stått att läsa i några av de analyser som gjorts av våra stora valförluster, i viss mån 2006 men framförallt 2010.
En central lärdom som Blair lyfter fram är betydelsen av tempo. Tidigare hade Labour moderniserat sig bit för bit, i små steg. Det blev aldrig tillräckligt för att väljarna skulle se någon skillnad i tid till nästa val, och de förlorade om och om igen. Blair blev otålig och drev på för mer resoluta åtgärder. Detta tror jag är viktigt också för oss. Det är bara tre och ett halvt år till nästa val, och kanske blir det ännu mindre. Det är inte lång tid för att genomföra förändringar, och dessutom skall de hinna slå igenom och få effekt på väljarnas bild av vårt partis regeringsförmåga.
Socialdemokraterna måste bli ett öppnare, mer lyssnande och utåtriktat parti, mer uppmärksamhet på tidens stora frågor som världsekonomin, kunskapssamhället, EU, klimatet, internationaliseringen, med mer engagemang kring den långsiktiga tillväxten. Dessutom måste vi bejaka både alla människors vilja att få det bättre och deras önskan om ett anständigt samhälle också för andra än en själv. Tre år är en väldigt kort tid för en så stor uppgift.