Rimlig reform av biståndet
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fattigdomsbekämpning ska uppgraderas vilket betyder, med tanke på hur världen ser ut, att mer insatser kommer att riktas till länder i Afrika.
Delar av de svenska biståndspengarna går till organisationer och föreningar som arbetar ute på fältet i de olika länderna. Organisationerna är besjälade av att hjälpa människor i nöd. Nödställda och hjälpbehövande människor finns i väldigt många fler länder än i de 33 nationer som finns på regeringens lista. Därför är det inte konstigt att det hörs protester och invändningar mot biståndsminister Gunilla Carlssons förslag. Det är heller inte märkligt att de organisationer som är mest missnöjda arbetar i de länder - t ex Kina, Vietnam och Laos - som är tänkta att fasas ut från kretsen av bidragstagare.
Den socialdemokratiska oppositionen har, vad jag hört mest kritiserat regeringen för brister i handläggningen av ärendet. Sådana formaliainvändningar brukar vara ett tecken på att man inte har så mycket emot förslaget som sådant.
En ökad satsning på Afrika överensstämmer ju också helt med Mona Sahlins utrikespolitiska deklaration i sitt programtal på den extra partikongressen i våras.
Min bedömning är därför att regeringens förslag till reform av biståndet kommer att få ett brett stöd i riksdagen. Socialdemokratin ska förstås inte släppa vaksamheten inför biståndets utveckling.
Inom oppositionen finns misstankar om att moderaterna gärna skulle vilja lägga beslag på några av biståndets trettio miljarder konor för att betala en eller annan skattesänkning här hemma.
Ett kritiskt förhållningssätt är således inte fel.
Men i sak finns det nog få anledningar att rikta allvarlig kritik mot det reformförslag av biståndet som just nu ligger på riksdagens bord.