Jag läste i tidningen om de blågula hjältarna som tagit Sverige till fotbolls-EM. Jag tycker att det är bra gjort, men är man hjältar om man gör det jobb man är anställd för och har utbildats för under mer än ett årtionde?
För mig är man en hjälte om man exempelvis med risk för eget liv rusar in i ett brinnande hus och räddar ett barn eller kastar sig i iskallt vatten och drar upp en person som håller på att drunkna. En professionell idrottsman som gör sitt jobb är för mig inte mer hjälte än en snickare som hänger upp en dörr som går att öppna åt båda hållen!
De riktiga hjältarna finns för mig i vardagen. Jag tänker på alla de människor som fått orättvist många uppförsbackar att kämpa med men som ändå tar sig igenom, inte bara med sig själva utan också med familjer och barn. Men de får aldrig några bilder och rubriker i tidningarna.
De riktiga hjältarna finns också bland alla de människor som går obeväpnade mot batonger och kulor i sin kamp för demokrati, mänskliga rättigheter, rättvisa och hållbar utveckling. Människor som sätter sina egna snäva intressen lägre än de stora gemensamma vinsterna är för mig alltid de största hjältarna.