Rätt att neka polisen bilder
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hon fick några bra bilder på rånarna.
När polisen begärde att få ut bilderna innan de publicerats sa ansvarige utgivaren nej.
Det finns nu många som menar att det var oansvarigt av tidningen att vägra.
Men jag skulle ha fattat samma beslut som kollegan på J-P.
Det förekommer då och då att polisen hör av sig också till Folkbladet och vill ha bilder.
Vi brukar säga nej. Jag kan förstå att det för allmänheten kan tyckas konstigt.
Borde vi inte alla hjälpas åt för att försöka få fast brottslingar?
Det kan så vara. Men jag tror att det är viktigt att hålla isär våra olika roller. Förstå bakgrunden:
En tidning är beroende av att få nyhetstips från alla håll.
Tipsarna är skyddade av grundlagen. Har rätt att vara anonyma.
Den journalist som röjer sin källa, eller talar om vem som skrivit en insändare under pseudonym, kan dömas till fängelse.
Nu är förstås rånarna som hamnade på bild varken några anonyma tipsare eller insändarskribenter.
Men för de flesta tidningschefer känns det viktigt att förhålla sig självständiga gentemot myndigheter.
En tidning som får rykte om sig att lämna över personuppgifter och bilder till polisen får såklart integriteten ifrågasatt.
Vågar man tipsa en sådan tidning? Trovärdigheten står på spel.
Det är en rimlig princip att det som inte är publicerat är tidningens interna arbetsmaterial.
Det kan också finnas ett annat skäl att vägra lämna över bilder som inte publicerats:
Risken för att en konkurrent ska komma över bilderna.
Det finns poliser, i alla fall i Stockholm, som är kända för att dryga ut lönen genom att sälja bilder och uppgifter till kvällstidningarna.
En annan sak är att polisen kan få bilder som varit med i tidningen.
I Jönköping fick också polisen tillgång till de bilder som varit publicerade.
Bilder tagna av Folkbladets fotografer har använts som bevis i rättegångar.
Artiklar i Folkbladet kan leda till att en åklagare tar upp ett fall och att någon faktiskt döms för brott.
Så var ju t ex fallet med den kommunale tjänstemannen som nyligen dömdes för mutbrott.
Vi berättar vad som hänt. Sedan får rättssamhället agera.
Syftet med publiceringen är däremot inte att få fast en brottsling. Det är en sak för polis, åklagare och domstol.
Journalistiken ska skildra samhället. Tidningen måste stå fri att kritisera ett polisingripande. Eller ifrågasätta ett domslut.
Samtidigt måste domstolen fatta ett självständigt beslut oavsett vad tidningarna skriver om fallet.
Det är bäst att vi håller isär rollerna. Det var bara det jag ville säga.