Rakt på sak: Behandla alla länder lika
Kim Jong Il är en bisarr ledare och den nordkoreanska familjediktaturen är en anakronism. Det är obegripligt att 20 miljoner människor i globaliseringens tidevarv kan till den grad isoleras från omvärlden att de upplever sitt system som normalt, ja, till med som en förebild för andra länder.Men är Kim Jong Il farlig?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kims farlighet består närmast i den nervositet han sprider bland grannländerna i Asien och den destabilisering av närområdet och atomupprustningsspiral detta kan leda till. I förlängningen hotas naturligtvis de välmotiverade försöken att begränsa kärnvapenspridningen i världen. Men där finns det större syndabockar, t ex USA:s allierade Pakistan och Indien. För att inte tala om Israel, som byggt upp en ansenlig kärnvapenarsenal med "västs" goda minne. Till detta kommer att Sydkoreas huvudstad Seoul ligger inom skotthåll för Kim Jong Ils kanoner. Det är hans verkliga trumfkort. Inte de atombomber som han med jämna mellanrum påstår att Nordkorea är i färd med att utveckla. Nu även provat underjordiskt, om detta inte är en ren bluff.
Varje försök att använda atomvapnen mot t ex Sydkorea eller Japan skulle leda till ett massivt kärnvapensvar från USA. Ingenting tyder på att Kim Jong Il skulle vara så galen att han sätter sin egen regim och till och med sitt eget liv på spel. Vad är det då han sysslar med? Till en del handlar det om personligt och nationellt storhetsvansinne.
Men det kan också vara så att regimen i Pyongyang faktiskt känner sig oroad av Bushadministrationens hotfulla språk. Den har sett vad som hände i Afghanistan och Irak och kan frukta att Nordkorea står på tur. Medan USA ännu styrdes av den mer begåvade Bill Clinton fördes förhandlingar med Nordkorea som ledde till att kärnvapenplanerna lades på hyllan.
Omsvängningen i Nordkoreas kärnvapenpolitik kom med Bush och hans tal om "Ondskans axelmakter". Under Bush har USA vägrat att förhandla direkt med Nordkorea, något som Pyongyang eftersträvat. I stället har USA försökt isolera Nordkorea. USA:s politik gentemot Nordkorea är ännu ett utrikespolitiskt fiasko, som nu också blivit ett slagträ i den amerikanska valkampanjen.
Men det är inte bara Bush som än en gång står med rumpan bar. Kinas ledare verkar minst lika besvärade av Kim Jong Ils senaste turer. De vet i dagsläget uppenbarligen inte hur de ska hantera Nordkorea, trots att de har bättre kunskaper om landet än några andra. Kinesiska sanktioner skulle slå hårt mot Nordkorea, men frågan är vilka som drabbas, regimen eller nordkoreanerna.
USA försöker få med sig världen på hårda "straff" för Nordkorea. Japan, vars nya högerregering letar argument för japansk upprustning, har redan ställt upp. I övrigt är det få länder som tror på hot och sanktioner. Vad som behövs är mer dialog och förhandlingsvilja, särskilt från USA:s sida.Därutöver krävs nya tag i nedrustningspolitiken. Alla länder som skaffar kärnvapen måste fördömas. Inte bara USA:s fiender Iran och Nordkorea. Annars kommer fler länder att revoltera mot icke-spridningsavtalet enbart av den anledningen att det upplevs som orättvist.