DEBATT: Pupp-partier

De uppskattningsvis 50 000 personer som har partipolitiska förtroendeuppdrag i kommuner, landsting, riksdag och som nämndemän i domstolarna utgör numera ungefär 15 procent av folkrörelsepartiernas medlemskader. I vänsterpartiet, miljöpartiet och folkpartiet motsvarar de förtroendevalda politikerna uppemot 25 procent av partiernas medlemsstockar. Utvecklingen är inte förvånande. Det som sker är att partierna så att säga sakta drar sig tillbaka till det "puppstadium" där de befann sig före industrialismens korta era av masspartier.

För drygt hundra år sedan var stora och medlemstäta partier rationella behov. Då var massmedier tämligen okända företeelser. Partiledningarna hade därför stor nytta av masspartier som kunde ombesörja spridningen av information och budskap ut i landet. Partierna tillfredsställde därmed också många ?vanliga" människors behov av nyheter och kunskaper om det politiska skeendet. De som engagerade sig i partilivet var kort sagt mer uppdaterade än dem som stod utanför.

Idag är situationen radikalt annorlunda. Få torde uppsöka ett möte i sin lokala partiförening för att få ta del av exklusiva nyheter om vad som händer i samhället. Massmedierna har övertagit rollen som partiledningarnas distributör av budskap. Samma medier tjänstgör också som huvudsaklig informationskälla för medborgarna ute i landet.

<B>De som går på partimöten i dag är därför i huvudsak dels personer som har uppdrag för partiets räkning - och som därför ?måste" närvara på många utav partiets interna sammankomster. Dels gästas partimöten av seniora medlemmar som sedan decennier vant sig vid att hörsamma partiets kallelser. I bästa fall får mötesbesökarna uppleva en stunds gemenskap och intressanta debatter. I sämsta fall kännetecknas partisammankomsterna av den slags plikt som för tankarna till forna tiders pliktmässiga kyrkogång.</B>

Före masspartiernas epok utgjorde partierna små intressegrupper som förhandlade och kohandlade i de riksdagar, landsting och sockenstämmor dit de var valda. När de medlemsstarka partierna nu falnar ner och stilla avlider så återgår därför partilivet till en mer ?normal" tillvaro. Nils Lundgrens Junilista är ett tydligt exempel på de nya trenderna. Lundgren vill helst inte ha några medlemmar över huvudtaget. Han tänker sig i stället att forma ett renodlat personvalsparti. De ledamöter som eventuellt blir invalda till riksdagen skall helt inrikta sig på det inre riksdagslivets möjligheter att bilda majoriteter och allianser.

Det nya - jämfört med tiden före den allmänna rösträtten - är att partierna måste vinna gehör ute i breda folklager. Två minuter i Rapport eller sju minuter i riksradions morgonprogram är därvidlag minst lika effektiva som tiotusen partimöten ute i landet.
I dag försöker fortfarande de stora partierna att upprätta skenet av att vara folkrörelsepartier. Går det bra för Junilistan i nästa års val, kommer dock omvandlingen av dessa partier att skyndas på. Partiernas tillbakakrypande till sina puppor inne i parlamenten och partihögkvarteren kan innebära en vitalisering av demokratin. För att nå framgång i valen måste de i mycket högre grad än i dag öppna sig för påverkan från diverse intresse - lobby - och påtryckargrupper.

Partiernas relativt få medlemmar måste göra upp med sina förlegade självbilder av att vara sig själva nock. Utvecklingen innebär samtidigt ökade risker för kommersialisering och korruption. I vårt öppna samhälle kan man dock räkna med att sådant kommer att straffa sig hårt. Ett, tu, tre knackar Janne Josefsson på dörren och då är det kört för fuskarna...
Sammanfattningsvis skapar således partiernas förvandling till puppor mer möjligheter än risker för det moderna och civila samhällets demokrati.

Information till våra läsare

Debatt: Pupp-partier