Psykisk ohälsa ökar bland unga - eller?
Barnombudsmannen (BO) är en statlig myndighet vars främsta uppdrag är att övervaka och värna Barnkonventionens efterlevnad i det svenska samhället. Myndigheten har dessutom gjort sig känd som en återkommande producent av larmrapporter anpassade för debattsidan på Dagens Nyheter.
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vem känner sig inte "ledsen och nere" då och då? Är det verkligen psykisk ohälsa att vara ledsen och nere? Är det å andra sidan alltid psykisk hälsa att vara glad och uppåt?
<b>Varje människa som lever och andas är ledsen och deppad ibland. Ibland har man mycket påtagliga anledningar för sin ledsnad. Ibland är skälen till deppigheten mer diffusa och svårfångade. </b>
Jag själv och miljarder andra aktiva och f d tonåringar har t ex varit ledsna och nere när vi insett att döden kommer att drabba oss själva och alla vi känner. Vi har mist anhöriga, kärlekar, vänner och förhoppningar. Vi har blivit svikna, gjort slut, fått stryk och varit rädda. Vi har gråtit över svältande barn, världens orättvisor, tsunamikrisens offer och vi har upplevt perioder av allmän meningslöshet, otillräcklighet och livstvivel.
<b>Men är detta verkligen "psykisk ohälsa"? Är det inte snarare Livet vi talar om? </b>
I gårdagens larmrapport från BO får vi dessutom veta att användningen av antidepressiva läkemedel har ökat kraftigt bland 15-19 - åringar. Vi blir upplysta om att förskrivningen av antidepressiva piller är så omfattande att den skulle räcka till daglig behandling av 0.7 % av alla män och 1.7 % av alla kvinnor i åldersspannet 15-19 år.
Dessa upplysningar är svåra att förhålla sig till. Rimligtvis har ju ett antal ungdomar så pass allvarliga psykiska besvär att de har behov av antidepressiva läkemedel för att kunna hantera sina problem på ett någorlunda vettigt sätt. Att någon eller några procent av varje årskull skulle ha sådana besvär ter sig inte otroligt. Eller anser Barnombudsmannen att förekomsten av psykiska besvär och sjukdomar i sig är ett problem som skulle kunna elimineras genom ett knippe statliga åtgärder?
I sin larmartikel redogör BO även för hur landets Barn- och ungdomspsykiatriska mottagningar (BUP) uppfattar den psykiska ohälsan. Hälften av mottagningarna anser att denna sorts ohälsa har ökat mycket under de senaste tre åren. 30 % anser att den psykiska ohälsan ökat något, men inte mycket, medan 19 % av BUP - mottagningarna svarar att de inte vet. Antagligen är det dessa 19 % som "inte vet" som är sanningen närmast.
Människor som söker sig till BUP upplever naturligtvis att de och/eller deras barn har problem med den psykiska hälsan. Den som arbetar på en BUP - mottagning är därför ständigt omgiven av psykiskt funktionshindrade människor. Arbetar man dessutom på en mottagning med högt söktryck är det tämligen naturligt att man uppfattar det som om den psykiska ohälsan ökar i samhället. På samma sätt torde det inte vara ovanligt att poliser som arbetar i tunga stadsdelar med hög kriminalitet, anser att brottsligheten ständigt ökar. Den totala och sammanvägda utvecklingen av såväl brottslighet som psykisk ohälsa kan dock vara en helt annan än den som upplevs på enskilda polisdistrikt och BUP-mottagningar.
Att barn far illa i familj och samhälle är allvarligt. Barn är mer eller mindre skyddslösa. När barn överges, misshandlas och utnyttjas finns verkligen skäl att slå larm. Syftet med BO: s larmrapport i gårdagens DN - utöver att tala om för regering och GD-kollegor att myndigheten finns - är däremot mer svårtolkat.