Problemet är att vi inte ser orättvisorna
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vartefter adjunkten presenterade statistik över könssegregeringen inom teknisk utbildning och tekniskt arbetsliv, vad gällde till exempel löner och arbetsvillkor, växte protesterna bland studenterna. Vad var det där för skitsnack, undrade en ung tjej, så där var det kanske förr men knappast i deras generation.
"Inte trovärdigt"
Några av männen slängde ur sig nedsättande kommentarer om att det hela möjligen var ett uttryck för föreläsarens privata problem, medan de noggrant beskrev hur jämställt de levde med sina respektive partners. Någon menade att SCB:s statistik knappast var trovärdig då den presenterades av en kvinna.
Exemplet illustrerar vårt största problem i kampen om ett jämställt samhälle. Det faktum att många av oss inte ens ser orättvisorna. Vi tolkar olikheterna som utslag av olika val och prioriteringar och ser inte de strukturella mönster som formar oss till kön och därmed dikterar villkoren för våra liv.
Vi måste bli upplysta
För att kunna kämpa emot måste vi först och främst bli upplysta. Det är egentligen ganska enkelt om man bara vill. Ta på genusglasögonen och bläddra igenom en hög med tidningar och post. Det gjorde jag. Där hittade jag exemplet med adjunkten i genusvetenskap. Men också en artikel om domares ovidkommande intresse över våldtäktsoffers klädsel och sexliv, siffror kring mäns och kvinnors dubbelarbete, utbrändhet och vidareutbildning på arbetsplatsen, lärares tid som tas i anspråk av flickor respektive pojkar. Och så vidare.
Förtryckartalibaner
I sanningens namn ska det väl sägas att osynligheten inte är det enda problemet i jämställdhetskampen. Vi har det motsatta också. De som slipat sina glasögon för skarpt och ser orättvisor överallt hela tiden och därför ständigt går till attack mot allt som andas manlighet som om alla män var födda till förtryckartalibaner. Så är det naturligtvis inte heller och även om det vore så vore inte attackmetoden den bästa att lösa problemet.
Visst kan man i någon mening hitta orättvisor nästan överallt. Men letar man upp alla strider riskerar man inte bara sin egen hälsa utan också att folk slår dövörat till och inte orkar lyssna längre. Jag har gett upp attackstrategin även om det känns lite mesigt att behöva erkänna det.
Klumpiga angrepp
Klumpiga angrepp på enskilda mansgrisar ger visserligen kort tillfredsställelse men förändrar inte precis framtidens villkor. Angrepp på strukturer kan däremot ge långsiktig förändring.
Att blunda för verkligheten är dumt och destruktivt. Men att slå pannan blodig är inte heller särskilt konstruktivt, särskilt om man i sin kamp vevar ned en mängd goa jämställdhetsivrande grabbar på vägen. Därför slår jag inför måndagens kvinnokampdag ett slag för list och strukturreformer.
Reformist är kanske trist. Men det är bra mycket effektivare och även om glöden i kampen har sin tjusning är det i alla fall resultatet av kampen som är själva essensen för mig.