Boken är inte helt ny, men nu i samband med bröllopet fick jag för mig att återkomma till den och undersöka om författarna har rätt. Det har de, det är bara att ta del av några intervjuer för att inse det.
Författarna kommer fram till att överklassmarkörerna är tre:
1. Långa i- och y-ljud surrar som insekter, fzznt, vzznt. Försök att låta som ett bi när du säger Liidingö så är du med i matchen.
2. Sje-ljudet uttalas alltid långt fram i munnen. Så som de flesta av oss uttalar slutändelsen på Lars - behåll soundet och uttala sedan ord som sju och sked.
3. Öppna långa vokaler. Tungan långt fram i munnen, slappt mot gommen och utan att runda läpparna säger vi "faanan vajar mot en klaarblå himmel".
Om du tycker att just detta är det självklara sättet att tala på, då är du definitivt överklass. Språket är en mycket säker klassmarkör.
Med blotta ögat kan det numera vara svårt att se vem som är vem. I trasiga jeans, t-shirt och väl synliga tatueringar kan du komma in på de fina nattklubbarna, medan det faktiskt det kan vara svårare i gåbortskostymen.
Men så snart vi öppnar munnen kan vi kryssas av och markeras med rätt klasstillhörighet. Det är då inte bara uttalet som avslöjar oss, utan också hur vi använder språket.
Hur vi svär till exempel. Överklassen använder svordomar för att markera något positivt. Djävligt bra. Förbaskat excellent. De svär så att säga uppåt. Om det är något negativt som ska förstärkas är det snarare förfärligt dåligt. De svär alltså inte nedåt.
Språket är fyllt av sådana där exempel som genast anger position i samhället. Inga överklassgossar från Sverige ges till exempel namnen Kevin, eller Ronny.
Notera också att en Carl från överklassen alltid förblir en Carl - aldrig sjunker ner till att bli en Kalle, som i Kalle på Spången eller så.
Franska revolutionen gjorde som bekant processen kort med adeln. Men franskan som det finaste språket lever kvar. Därför är det finare med cognac än konjak och finare med dessert än med efterrätt.
"I Paris schangtila salar - värsta buse franska talar", skaldade ju Albert Engström. Men nu kommer förstås engelskan med sin corporate bullshit, alltså "näringslivska". Då blir personalavdelningen plötsligt en human resource och kamreren förvandlas till controller. Vad som är fint förändras. Om några år är det andra begrepp som är fina.
Människan är ju ett flockdjur och med våra läten anger vi flocktillhörighet. Att nu Victoria faktiskt visar sig ha ett annat flockläte än sin lillasyster är intressant. Lars och Martin Melin tror att kronprinsessans raka och enkla språk kan bero på hon i unga år fick talträning av Margaretha Krook. Nog i så fall en god investering från den förlegade institutionen. Det var bara det jag ville säga.