Någon sa att det inte riktigt stämde eftersom Westerbergeffekten kom mycket senare i valrörelsen 1985 än Wetterstrandseffekten - som ju egentligen kom redan före sommaren. Det låter som en rimlig invändning, men var ändå inte seminariets mest anmärkningsvärda argument. Det var istället när moderatorn hävdade likhet mellan Olof Palme och Fredrik Reinfeldt. Ja, du läste rätt: mellan Palme och Reinfeldt!
Jag fick hålla i mig för att inte ramla av stolen. Det ska sägas att liknelsen gjordes när paret Olof Palme och Kjell-Olof Feldt sades likna paret Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Men Palme och Reinfeldt jämfördes även enskilt.
Man kunde inte ha mer fel. Palme var en stor personlighet, berömd och beundrad världen över för sitt engagemang för internationell rättvisa och fred. Han var en engagerad folk- och opinionsbildare som kunde förklara politik, ekonomi och ideologi på ett sätt som berörde. Och Palme var en karaktär - människor visste vad han tyckte, han väckte känslor och folk hade starka åsikter om honom. En av Reinfeldts största fördelar - sett i dagens politiska klimat - är ju att han inte väcker särskilt mycket känslor. Han är ljum och använder ett torrt politrukspråk. Det är också svårt att definiera vad han tycker. Han säger en sak, den moderata politiken en annan. Och han är knappast någon beundrad internationell personlighet. Under det svenska EU-ordförandeskapet avstod han från att föra EU mot en mer solidarisk och aktiv utrikespolitik.
Jag hade anmält mig till det nämnda seminariet för att en av talarna var Henrik Berggren, författare och tillika ledarskribent på Dagens Nyheter, som just utkommit med en 700 sidor lång biografi över Palme: Underbara dagar framför oss (Norstedts). Och jag tror det var han som under seminariet sa att en jämförelse mellan Reinfeldt med Palme var som att jämföra Britney Spears med Simone de Beauvoir.
För inte så länge sedan kom också den elfte volymen av Tage Erlanders dagböcker ut. Det är sonen Sven Erlander som med 50 års fördröjning ger ut dagböckerna en gång om året. Den senaste volymen är alltså från 1960. I den beskriver Erlander bland annat Palme som rekryterats. Också beskrivningarna här visar på de stora olikheterna mellan honom och Reinfeldt.
Nämnde jag att seminariearrangören var en av Sveriges största PR-byråer? Nog borde de ändå se skillnaden mellan en ledare som Palme och en PR-mästare som Reinfeldt.