Personligt och politiskt ansvar
Över 5 000 ljuslyktor skickades upp vid en minnesceremoni i Khao Lak i Thailand. Foto: Scanpix
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Under året som gått har stora delar av de katastrofdrabbade områdena börjat byggas upp igen. Stora pengar har investerats i intelligenta varningssystem för tsunamis och just i går meddelades att gerillarörelsen i den hårt drabbade Aceh - provinsen i Indonesien har lagt ned sina vapen.
Varenda en av dem som omkom i katastrofen lämnar efter sig sörjande anhöriga, vänner och bekanta. Tsunamins väldiga omfattning är både negativ och positiv för de sörjande. På det privata planet är det ingen skillnad att förlora sina barn, sin fru, sin bror, sin bäste vän eller sin make i en bilolycka eller i en sydasiatisk jättevåg. De man älskar är borta; hastigt bortryckta i en totalt oväntad händelse. Sorgen är lika stor och saknaden efter de nära och kära är lika tung att bära oavsett dödsorsak.
Det stora antalet människor som dödades samtidigt i tsunamivågorna erbjuder möjligheten för de sörjande att ingå i ett slags kollektivt och offentligt sorgearbete. Somliga uppfattar detta som en avlastning för den privat sorgen; vår sorg ingår i en stor världssorg. Andra upplever de ständigt återkommande debatterna om tsunamin som om de personliga såren inte ges tillfälle att börja läka. Sorgen rivs upp av medierapporter, politiska debatter och offentliga minnesstunder med tända ljus, böner, kungar och intensiv medierapportering.
Ledare
Sveriges Radios alla kanaler sände hela dagen. SvT sände sjutton timmar. Kvällspressen hade krigsrubriker och de andra tidningarnas Internetplatser var fulla med tsunamimaterial och morgondagens papperstidningar kommer att innehålla mängder med artiklar med anledning av tsunamin.
Huruvida detta är en rimlig nyhetsvärdering avgör läsarna, lyssnarna och tittarna. Själv har jag tröttnat för länge sedan.
Överdriven offentlig exponering av i grunden personliga förhållanden som t ex sorg och saknad riskerar att leda till alltmer triggade och skruvade inslag. Debatten om huruvida representanter från regeringen skulle närvara under gårdagens minneshögtider, sorterar jag definitivt under rubriken ?triggat och skruvat."
På privata minnesstunder avgör självfallet de närmast sörjande vilka som kommer eller inte kommer. De arrangemang som genomfördes på flera platser i Sverige och Thailand i går var dock anordnad och finansierad av skattebetalarna. Enskilda sörjande har gjort uttalanden i medierna som dryper av hat mot politiker i allmänhet och justitieminister Freivalds i synnerhet. Politiker borde, enligt de sörjande som uttalat sig, därför förbjudas att närvara på t ex minnesstunden vid en badstrand i Thailand och helst också på Skansen i Stockholm. Det tycka faktiskt finnas människor som tycks tro att deras anhörigas död i tsunamin beror på regeringens klantighet under det första katastrofdygnet.
Folkbladets ledarsida har sedan lång tid tillbaka uppmanat den politiska ledningen för UD att ställa sina platser till förfogande. Katastrofkommissionens rapport visade tydligt att organisationen på UD fungerade dåligt. För detta bör de politiskt ansvariga betala ett pris. Men vare sig Freivalds eller någon annan i regeringen har givetvis något ansvar för att enskilda svenskar dog i naturkatastrofen i Asien.
Utrikesministern har i hög grad fogat sig och uteblivit från minnesstunderna. I hennes situation skulle nog vem som helst av oss ha kommit fram till samma beslut. Samtidigt understryker Freivalds frånvaro under gårdagen behovet av att hon lämnar regeringen. Hon har genom en rad olyckliga omständigheter och uttalanden hamnat i ett läge där hon inte längre kan agera på det sätt som krävs.
Ledande statsråd i regeringen måste rakryggat kunna stå upp mot den opinion som påstår/antyder att skulden och ansvaret för de svenska dödsoffren ligger i regeringskansliet. Laila Freivalds frånvaro vid minnestunderna kan av somliga uppfattas som ett indirekt erkännande av skuld och ansvar för de svenskar som omkom i jättevågen.