Passet, tack!
Christer Sandberg
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men väl där så finns det några saker man ska hålla i minnet.
<b>Värre förr</b>
För det första att det var betydligt mer hänsynslöst förr i tiden.
Gå till läggen! I en dagstidning från 1920-talet är det namn på i princip alla som tidningen skriver om. Inte bara brottslingar, utan också brottsoffer och självmördare.
Sedan har praxis ändrats en del under decennierna. Sannolikt i samklang med någon slags allmän moral. Det är därför du aldrig får se namn & bild på en kvinnomisshandlare eller våldtäktsman.
Men ibland på en knarklangare eller skattefifflare. Det ligger i sakens natur att sådant också kan ändras i framtiden.
Forna tiders oreflekterade publiceringar tror jag ändå inte vi får se. Argumenten är att offentliggörandet försvårar återanpassningen efter fängelsevistelsen och skadar helt oskyldiga anhöriga, barn t ex. Löpsedeln som skampåle är inget att sträva efter, men ibland finns det ett allmänintresse som inte går att avvisa.
<b>Bara i Sverige</b>
För det andra är det så att media i Sverige fortfarande är mest försiktig i hela världen. Undantaget renodlade diktaturländer.
Vi har haft en statsminister som levde dubbelliv med två kvinnor, två familjer, och en prins som hade en "hemlig" älskarinna.
Pressen visste, men skrev aldrig. Flera av våra nuvarande partiledare är skilda, har avbrutit förhållanden och gått in i nya, utan att pressen skrivit. Såvida inte någon velat träda fram och berätta om den nya kärleken förstås. Bara i Sverige, gott folk, bara i Sverige!
Allra tydligast blir det förstås om man jämför med Storbritannien. För ett antal år sedan blev en flicka våldtagen på ett hotell i stan av ett halvt engelskt fotbollslag. Laget hade spelat på Parken mot IFK Norrköping.
De engelska tidningarna nöjde sig inte med bilder på de misstänkta förövarna, utan såg också till att få fram bilder på offret. Någon hade t o m lyckats köpa en baddräktsbild. Svenska tidningar tänkte inte tanken då - och skulle inte göra det nu heller.
Sanningen är att de enda som i vårt land riskerar total transparens, att bli helt genomlysta, är de som är med i dokusåpor. Det är själva avsikten med att de alldeles frivilligt väljer att, i alla fall för en tid, bo i ett skyltfönster. De vill ha bevis på sin existens och får det.
<b>Nej till passfoto</b>
För det tredje finns det just nu starka krafter som verkar för mindre öppenhet. Som vill stoppa medias möjligheter att publicera bilder på personer som motsätter sig det.
Regeringen förbereder ett lagförslag som i praktiken innebär att passfotoregistret blir sekretessbelagt.
Det kan finnas tillfällen då det finns ett stort befogat allmänintresse att publicera en bild på en person som hårdnackat undviker all offentlighet.
En HIV-smittad på jakt efter nya offer, t ex.
I sådana lägen är passregistret ofta enda utvägen för medier som vill arbeta i allmänhetens tjänst.
Sätt stopp för det, säger nu en utredning. Det är illavarslande. Offentlighetsprincipen är en viktig del av yttrandefriheten. Medborgaren kan genomskåda först och yttra sig sedan.
Svenska massmedier missbrukar heller inte denna möjlighet.
Låt därför passregistret även i fortsättningen vara offentligt!
Det var bara det jag ville säga.