Kampanjen mot, och närmast avsättningen av Juholt pekar på socialdemokratins fundamentala problem. Den dominerande partihögern ligger så nära Alliansen att det bara är på marginalen de skiljer sig åt; lite mer a-kassa hit, och någon decimal i andra poster dit.
Socialdemokratin mötte nyliberalismens segertåg med att närma sig den.
Persson och Sahlin var symboler för detta.
Vem började privatiseringseländet i Sverige? Under vilken regering skedde avregleringen av finans- och valutamarknaden? Vem propagerade för Telia som den nya folkaktien och uppmanade småfolk att köpa? Under vilka regeringar propagerades det med lögnen som metod för EU och euron? Vem beslöt att börja slakta afghaner, förebärande att kvinnorna skulle befrias? Vilket stort parti motsatte sig ej det förödande partnerskapet med NATO? Så många frågor, och ett så enkelt svar: Socialdemokraterna.
Juholt vinglade både åt höger och vänster, men kanske lite mer åt vänster?
Kanske hade han någon försiktig tanke att gå lite vänsterut? Och i retoriken var han klart vänster. Var det detta som skrämde partihögern? Som till slut fick bilan att falla?
SvD (24/1) radar upp 10 kända (s)-politiker som kanske tänkbara efterträdare.
6 av dem: Damberg, Österberg, Löfvén, Bodström, Wallström och Nuder står för partihögern. Lägger man till Östros blir det 7 av 11. Genom att lägga sig kloss med Alliansen skall man vinna. Gratulerar (S) till att bli ett 15 %- parti. Kanske (s) och (vp) möts kring 15 %? Den ena på väg ner, den andra på väg upp. Ja, det kanske inte är så dåligt?
