På väg åt fel håll i Mellanöstern
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Irak har blivit en plantskola för en ny generation terrorister. När förhållandena en gång i framtiden stabiliseras i Irak, kommer dessa att söka sig ut i världen. Precis som skedde efter kriget mot Sovjetunionen i Afghanistan. Kampen i Irak inspirerar redan nu fanatiska själar runt om i världen, uppenbarligen även i Europa.
Två tredjedelar av britterna tror på ett samband mellan bombdåden i London och Storbritanniens uppslutning på Bushs sida i Irak. Även ett av de mest kända utrikespolitiska instituten i England ser ett samband mellan Irak och bomberna i London. Blair svänger sig med att terrordåd förekommer även i andra länder, men det handlar då oftast om länder med egna gamla terroristproblem.
Det förringar inte de insatser som inflytelserika grupper i Pakistan och Saudiarabien - två av USA:s allierade i regionen - gör för att indoktrinera unga muslimer i religiösa hatläror respektive finansiera deras terroristiska aktiviteter. Tyvärr har Irakkriget gjort det ännu svårare att komma åt dessa grupper. Med det stämningsläge som råder i arabvärlden i dag, vågar regeringarna inte gå för hårt fram mot vare sig koranskolor eller hemliga finansiärer. Om de ens vill göra något.
USA har hittills satsat över 200 miljarder dollar på kriget i Irak. Det motsvarar 20 års reguljärt amerikanskt bistånd till fattiga länder. Mycket litet har gått till återuppbyggnad med påföljd att många irakier idag upplever att de har det sämre idag än på Saddam Husseins tid. Samtidigt som säkerheten blir allt sämre. Risken är stor att den kommande rättegången mot Saddam utlöser ännu mer våld i Irak, och att den bräckliga politiska processen helt kapsejsar.
Ännu svårare är det att se ett slut på moderkonflikten i Mellanöstern: Israels ockupation av Palestina. Utrymningen av den obetydliga Gaza-remsan, som väcker så upprörda känslor bland en del israeler, verkar mest vara en avledningsmanöver för att kunna stärka greppet om den religiöst, ekonomiskt och säkerhetsmässigt viktigare Västbanken inklusive östra Jerusalem. Här flyttar israelerna stadigt fram positionerna och lägger under sig allt mer mark. De palestinska områdena förvandlas till arbetskraftsreservoarer för den israeliska ekonomin där palestinska myndigheter på sin höjd får ta hand de gigantiska ordningsproblem som följer av ockupationen och fattigdomen.
De västeuropeiska ledarna borde vara modiga nog att erkänna att det inte går att bygga en livskraftig palestinsk stat på de kringrända enklaver som återstår för palestinierna, och att förutsättningen för fred i området är att Israel lämnar alla ockuperade områden. Men om Israel inte ens förmår flytta några tusen ekonomiska bosättare från Gaza utan kravaller, hur ska man då - utan stark press utifrån - klara av att flytta hundratusentals religiösa fanatiker från Västbanken? I stället för att ge handelspolitiska favörer åt Israel, borde EU sätta maximalt tryck på den israeliska regeringen att avveckla alla bosättningar.
Utan en total israelisk reträtt från palestinska områden och utan ett slut på den amerikansk-brittiska ockupationen av Irak, blir det ingen varaktig fred i Mellanöstern. Inte heller något slut på terrorismen.