"Jag börjar vid bensinstation en dag när allt känns kass", sjunger han.
Bensinstationen är ju borta. Bröderna som drev den erbjöd suverän service, men jag vill minnas att det var av miljöskäl de tvingades stänga.
"Snart kommer jag till Halvars kiosk där köper jag en glass" Det gjorde såklart vi också. Glasskiosken har funnits där sedan 1930-talet och är uppkallad efter grundaren Halvar Andersson.
Nästa anhalt är De Geergymnasiet. Precis när han passerar så strömmar det ut tjejer, vilket gör honom helt yr:
"Jag går på Promenaden, jag dansar fram och ler
Och jag blir på lemonaden av alla tjejer som jag ser"
Men så här års springer det inte ut några. Jag tänker på att här har många kända personer tagit studenten. En nobelpristagare i fysik; Hannes Alfvén.
En finansminister, den nuvarande; Anders Borg. Det var här han fick underkänt i matematik, som Folkbladet kunde avslöja när han tillträdde. Pekka Langer har till exempel också gått här, och Albert Engström.
Så är vi framme vid den minst lyckade strofen:
"Vid nya bibblan står Louise med allt sitt blonda lurv
Jag tar´na under armen och bjuder på en kurv"
Det fanns en korvkiosk där det nu är en busshållplats. Och biblioteket var då nytt. Byggnaden har varit lite omstridd. Det finns de som tycker att den är förskräcklig, men jag har alltid tyckt om "nya bibblan".
Den ligger där som ett ståtligt skepp som tycks ha gått på grund i Promenaden. Det var Jan Myrdal som invigningstalade.
Han varnade för att de stora fönstren skulle släppa in för mycket ljus och därmed förstöra böckerna. Jag har aldrig hört talas om att det faktiskt blev ett problem.
Sedan går Louise och berättaren till Centralbadet och har plötsligt fått tag i "tre flaskor röd bourgogne" som får rimma på att "Rådhusklockan slår ding-dong".
Men så kommer höjdpunkten, en riktigt vacker metafor:
"Och ner för Promenaden kommer natten i mörk skrud
Och Louise hon öppnar bladen på blomman som hon fått av gud"
Den unge poeten har börjat hitta sina ord, han har presenterat sig.
Det finns en ironisk dimension i den här sången, som sällan uppmärksammas. Originalet handlar nämligen inte alls om Norrköping - utan om Los Angeles.
Upphovsmannen är John Mayall, engelsk bluesmusiker som flyttade till LA och blev helt hänförd över den stora staden och skrev "Walking on sunset".
Mayalls text handlar om alla snygga bilar, all musik, neonljusen, om en gata som aldrig tar slut, och om alla vackra kvinnor.
Lundell gjorde en egen tolkning som alltså förvandlade the Sunset Strip i Los Angeles till Södra Promenaden i Norrköping, lite gäckande är det alltså möjligen.
"Du kanske säger Norrköping det är en jävla stad
Då har du aldrig gått på stadens södra promenad"
Men någonting ligger det absolut i det. Det var bara det jag ville säga.