I veckan var jag på min sjunde begravning. Det var en nära anhörig som drog sin sista suck nyligen. Hon gjorde det verkligen bokstavligt.
Vi var samlade runt sjuksängen när vi plötsligt hörde hur andningen förändrades, försvagades. Så drog hon sin sista suck.
Att ta farväl för sista gången är förstås sorgligt. Men om det, som i det här fallet, är en person som levt ett någorlunda bra liv och som somnar in i hög ålder, så är det ju faktiskt så bra det kan bli.
En präst berättade att hon en gång kom till en begravning där de anhöriga textat "Varför?". Det var en 103-årig person som avlidit. Saknaden var säkert stor, men man får finna sig i livets realiteter.
Döden är inte motsatsen till livet - utan en del av det.
Sju begravningar alltså. Jag kan tänka mig att det är något under genomsnittet för en person i min ålder. Många har varit med på fler, några på färre, jag vet inte.
Saknad är nog det ord som bäst täcker det man känner vid en begravning, i alla fall känner jag så. Nu ses vi aldrig mer.
För den som har en tro kanske det är annorlunda. Men för mig är allt det där om att "nu återförenas du med pappa", väldigt främmande.
- Jag trodde jag skulle få träffa Elvis, var ju Bob Dylans kommentar när han kom ut från sjukhuset efter att ha varit nära döden för några år sedan.
Det lät som ett skämt, men var det nog inte. Dylan är troende på riktigt.
Av de begravningar jag varit med om har fem varit religiösa. Det här är ju kyrkans bästa gren. Begravningar och vigslar. Även de som aldrig annars sätter sin fot i kyrkan gifter sig och begraver sina anhöriga där.
En jämnårig med mig som istället valt att bli präst har inte varit med om sju begravningar, utan hundratals. Då skulle man kunna tro att prästerna är, om uttrycket tillåts, proffs på begravningar.
Tyvärr är inte det min erfarenhet. Som nu då häromdagen. Precis innan akten ska börja frågar prästen den anhörige som sitter närmast om namnet på den avlidne. Förberedelse någon?
Det fortsätter med att ett barnbarn som ska sjunga presenteras med fel namn, två gånger t o m.
Så fick vi av prästen veta att vår kära varit folkdansare! Då var det några som var tvungna att kväva ett fniss. För oss var det nämligen en smått bisarr tanke. Var fick den stackars prästen det ifrån?
Kanske skulle hon begrava en folkdansare på eftermiddagen.
För oss var de där misstagen inte så viktiga. Vi fördes samman i något mycket mer betydelsefullt. Gemenskap i saknaden. På kvällen gick vi ut allihop och åt och drack gott.
Stämningen var god, skratten många, det skulle hon ha gillat.
Det finns naturligtvis präster som är utmärkta i det svåra uppdraget att vara officiant vid en begravning. Kyrkorummet i sig ger ju också stämning. Dessutom är en del psalmer helt underbara.
Vi sjöng "Blott en dag..." och " I denna ljuva sommartid." Till min egen begravning blir det dock en annan låtlista, och absolut ingen präst. Men nu hoppas jag att det dröjer till nästa sorgeakt.
Det var bara
det jag ville säga.