Ostrategiskt sandlådekrig
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kritiken av Leijonborg och lanserandet av lämpligare kandidater har dock pågått under ganska lång tid och fortsätter med oförtruten kraft.
Utmanaren Jan Björklund, skolborgarråd i Stockholm, har nu öppet berättat att han är redo att ta över den dag Leijonborg kastar in handduken.
Det är i exempelvis Uppsala, Göteborg och Stockholm där folkpartiet fortfarande har ett hyggligt stöd som Leijonborg har sina starkaste motståndare.
Folkpartiet i exempelvis Östergötland ger Leijonborg sitt stöd, men frågan är om det sargade stödet ute i landet räcker för att Leijonborg ska kunna fortsätta som partiledare.
<b>Kritikerna skadar partiet </b>
Tidigare kunde Leijonborg beskyllas för att vara en stor belastning för partiet då berättade att han vill sitta kvar trots låga opinionssiffror och att kritiker propsade på det motsatta.
Nu när valberedningen (om än i oenighet) och en majoritet av partidistrikten gett Leijonborg sitt stöd är det kritikerna som skadar folkpartiet långt mer än Leijonborg.
De som säger sig värna folkpartiets väljarstöd bör fokusera på offensiv enighet istället för destruktiv oenighet.
<b>Hamnar under spärren</b>
Oavsett vem som är partiledare kan det bli så att folkpartiet garanterar en socialdemokratisk regering även efter 2002 genom att hamna under fyraprocentspärren.
Alla icke-borgerliga sympatisörer kan därmed applådera det ostrategiska sandlådekriget om vem som ska få köra den blåa liberalbilen.